Jag lyssnar storögt när jag hör människor prata om “några av mina bästa vänner…”.
Alltså: Inte nog med att de har en stor hög med vänner av många (hur många?) olika slag. En ospecifierad delmängd av alla dessa är dessutom “bästa” (hur många kan vara ens bästa vän?). Slutligen kan man välja ut några av dessa (fortfarande alltså plural!). Min tanke svindlar.
Så har inte jag det. Vill jag det? Grunnar.
Försöker skrämma upp mig genom att föreställa mig hur det skulle vara att sitta här alldeles ensam, gammal och oförmögen att ta mig ut. (Om maken dör före mig, alltså – jag har gjort klart för honom att det är hans enda sätt att “slippa undan”… 😉
Tanken skrämmer mig inte alls. Men veta kan jag ju inte… förstås. Det är som med rädsla för döden: Det känner jag inte heller, men jag har förstås aldrig varit där…
Borde jag “investera” i att odla vänner för att slippa bli ensam på gamla darl? Men tänk om dom uslingarna går och smäller av före mig? Då har jag ju “ansträngt mig” förgäves. Skojar, men med allvar i botten: Så kan man ju inte tänka. Jag är lat på att vårda de kompiskontakter jag har, men när jag tänker efter är de lika dåliga på att ta kontakt. Så just där kanske jag inte är så olik normen för gamla tanter?
Jag minns min 50-årsoro. Det var alltså ingen åldersnoja – nån sån har jag hittills aldrig haft, och nu är det väl för sent?
Nä, det som oroade mig var själva festen: i den åldern FÖRVÄNTAS man kunna samla stor vänkrets till stor fest… Även om jag kunnat det var jag inte särskilt förtjust i tanken på att vara huvudperson på stort födelsedagskalas. Som gäst på sådana har jag haft väldigt få tillfällen att prata med den jag känner och är intresserad av, nämligen födelsedagsbarnet. Jag har hänvisats till att försöka mingla med andra vänner, främlingar för mig. Det gör jag förstås och försöker göra vännens fest så lyckad som möjligt. Men som efter andra stora fester går jag därifrån med en känsla av “Var det inte mer?”. För det är samtalen jag vill ha, kontakten.
Jag gillade inte heller tanken att några kanske skulle känna sig tvungna att komma (har ju svårt för sånt) och kanske – ve och fasa! – till och med att HÅLLA TAL för mig. Fy va’ läskigt, för både dem och mig!
Framför allt: HUR skulle jag kunna skrapa ihop en så stor vänkrets? Hjälp!
Det löste sig, som det ju brukar. Jag trivdes väldigt bra på jobbet, och gillade i princip alla som jobbade där (vi var inte så många). Så det kändes naturligt att räkna med dem. Jag bestämde mig för att ha öppet hus, dit jag bjöd alla som ville från jobbet, de kompisar jag hade och den lilla föreningsstyrelsen jag just blivit del av.
Inga behövde känna sig skyldiga att komma eller att hålla högtidliga tal. Några från jobbet sjöng en liten sång de skrivit, under mycket fniss. Eftersom folk kom och gick hann jag i lugn och ro prata med alla. Allt var avspänt, och jag hoppas att alla hade lika trevligt som jag själv. Min dåvarande (matintresserade) man valde den gången att beställa hem en färdig buffet, så jag hade till och med klarat den detaljen ensam om jag behövt, vilket kändes bra. 🙂
Och nu ser jag omständigheterna ändras. Jag trivdes allra bäst när jag fick börja jobba med webben, som ju inte existerade när jag gick ut i yrkeslivet. På samma sätt öppnar nätet helt nya sätt att “umgås” som passar mig som hand i handske. I bloggar och kommentarer hittar jag raskt människor jag upplever som besläktade, och har stort utbyte av att följa. Någon kallade det för “vänner man inte känner”. Jag behöver inte välja mellan (för mig) utmattande umgänge eller inget alls, det här finns hela tiden. Alla får säga sitt.
När jag tänker efter var ju min man ett perfekt exempel på detta – även om det var på en dåtida dejtingsajt jag hittade honom, inte en blogg…
Jag, som älskar film, får ännu större utbyte av Netflix-filmer genom att läsa om dem på imdb.com. Där filmnördar samlas och berättar mera, recenserar, bidrar med väsentlig och oväsentlig kringinformation. Ibland är det först där jag begriper filmslutet fullt ut… Jag skulle lätt kunna snöa in ännu mer på detta, som den nörd jag väl egentligen är.
Jag bestämmer mig: “Jag fortsätter vara Galadriel.” som alvdrottningen sa när hon avvisade RINGEN i Sagan om ringen. (Inga jämförelser i övrigt!)
Vid behov får jag väl trösta mig med psykologens ord: “Men måste man vara på nåt särskilt sätt?”
För det måste man ju faktiskt inte.
Så tänker jag... 🐾 
Jag har hittat mina nya bästa vänner via bloggen! Vi är 6 st som åker till Berlin och firar min 50 års dag. Sen har jag väninnan sedan 1975 och chefen som jag känt sedan 1988, nga fd arbetskamrater som jag står nära och en ny vän som jag hittade som krogragg i höstas men som kom att bli den vän som jag delar alla mina tankar med. Men sen är det mest ”vänner” som kommer och går.
När jag skriver detta inser jag att jag har många bästa vänner. Hur blev det så här? Jag som är en ensamvarg!
GillaGilla
Jag brukar kalla mig för ”en social ensamvarg”. Jag är otroligt social men har nästan inga vänner, känner många men nästan inga kompisar. Älskar att vara ensam, stortrivs rent ut sagt i mitt eget sällskap (liiiite narcissismvarning men äh!). Har fått vänner via bloggen men som jag aldrig träffat irl och som jag, handen på hjärtat, inte heller vill träffa eftersom jag är rädd för att tappa vännen som jag ändå hade på bloggen.
Nån 50-årsdag med baluns vill jag absolut inte ha. Minns min 40-årsfest med fasa då bara min släkt kom, ingen från dåvarande sambons eller några vänner/kompisar. Minns min 30-årsfest hellre. Då kom både min och min dåvarande makes släkt, många vänner och massor av grannar. 20-årsfesten minns jag av alkoholhaltiga skäl medan jag fortfarande skrattar högt åt min 18-årsfest. Jag tror det helt enkelt har att göra med de faser i livet som man är i. Som 30-åring bodde jag i radhusområde med barn runt fötterna och i vartenda hus. Den naturliga samlingsplatsen var sandlådan. 50-årsdagen firas inte på dagen, däremot vill jag bjuda barn och barnbarn på en chartervecka på sommaren och åka med särbosambond (om han är kvar då…) till varmare breddgrader på vintern.
Är jag konstig? Tror inte det. Är jag ensam? Ibland kan jag känna mig ensam men det är så himlens sällan att det inte räknas, så nej, jag är inte ensam.
GillaGilla
Kul med Berlin! Jag var ju där med berlinaren många ggr, från kalla kriget o framåt, 2013 åkte nuvarande mannen o jag tillbaks o besökte bl a samma platser, fascinerande. (Jag har ju en Berlinknapp i menyn.) Vi ska nog åka igen, och välja mer vad vi fördjupar oss i – det finns ju så MYCKET. Speciellt det som har med delningen att göra intresserar mig, eftersom jag upplevt den.så tydligt..
GillaGilla
Jag har läst dina berlinberättelser. Jag är väldigt intresserad av delningen och denna gång blir första gången jag bor på ”västra sidan”
Har en dotter som bor i kreutzberg 🙂
GillaGilla
Maria: Vi var ju i väst hos svärföräldrarna då (Lichterfelde), nu har vi ex vis läst om var segermakterna drog in efter kriget. Min svärmor var ju där då, men hade väl inte berättat även om hon varit i livet – opassande samtalsämne… Men det finns många historiska lager i Berlin…
Geisterbahnhöfe var spännande att åka igenom på den tiden, jag blev nyfiken på Nordbahnhof (f d Stettiner Bahnhof), som jag la in info om, men inte sett, fungerande station
och utställning om spökstationerna. Där visas även flyktförsök som gjordes i tunnlarna.
Mycket finns det!
PLUS hela moderna Berlin, förstås …
Hare riktigt kul! (Har ni förstås! 🙂
GillaGillad av 1 person
Ks: Visst är det härligt att ha upptäckt att man faktiskt kan få vara som man är´- helst redan före 50-årsdan… 😉
GillaGilla
Sitter här och försöker komma ihåg min 50-årsdag, men det är faktiskt helt blankt! 😀 Hade ingen fest i alla fall, har aldrig haft större fester på mina födelsedagar. Så antagligen drack jag bara champagne med min man. 🙂
Det här med vänner har blivit lite avdramatiserat för mig under årens lopp. Jag har både flyttat en hel del geografiskt, och helt bytt sociala miljöer, så jag har ”skaffat” (eller hittat) nya vänner ett antal gånger. Nu har jag någon sorts – kanske bedräglig, vad vet jag – känsla av att jag alltid kommer att kunna hitta nya vänner om jag verkligen vill, att det finns tillräckligt många människor därute för att man alltid ska finna någon som man kan ha glädje av att umgås med. Eftersom det tyvärr är utmattande för mig att träffa vänner för mig IRL och jag ofta bara kan göra det 1-2 gånger i veckan, så är internet perfekt, jag kan skriva ett par rader på ett mail och ta en paus. (Sedan är flera av mina vänner IRL personer jag lärt känna på nätet.)
Men sedan det där med att få praktisk hjälp när man är gammal och skraltig är väl en annan sak. Ska man vara realistisk lär min man dö före mig, han är betydligt äldre. 😦 Barnen bor ett par timmars resa bort. Fast mycket kan hända, jag tycker det är svårt att förutspå något.
GillaGilla
Vi tänker så lika 🙂
Jag ”lugnar” mig med att jag har lätt för att få god kontakt med nya människor, och vill egentligen bara träffa få åt gången. Var i många år medlem i en förening. Vi hade jättetrevligt, men när det uppstod tjafs som inte klarades ut funderade jag: Vad ger detta mig (som uppväger tjafset)?
Att jag får träffa 20 tanter på en gång istället för enstaka. Vill jag det? Nä.
Men då och då vill jag rannsaka mig (särskilt när jag stöter på andras olika sätt att vara ;): Tänker jag fortfarande så?
Hittills har jag alltid kommit fram till att det gör jag.
GillaGilla
Fast det är ju ändå rätt bra att granska sig själv och sina åsikter ibland. Även ”gamla kärringar” får väl ändra sig. 😉 Eller inte.
GillaGilla
Vi tänker fortfarande lika 🙂
GillaGilla