”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel,” sa Bertrand Russell. Rationella och logiska är vi i alla fall inte.
Jag vet inte hur andra tänker, men för mig känns det lite trångt över höfterna om jag ständigt ska uppföra mig passande. Hur klarar man sig exempelvis utan galghumor???
Inte för att jag ständigt uppför mig illa (hoppas jag…), det är mest tanken på att jag inte FÅR som jag reagerar mot. Ungefär som att jag vill bo nära stan, för att veta att jag KAN åka in. Vilket jag inte gör särskilt ofta. Fortsätt läsa ”Om vikten av att kunna uppföra sig opassande”
Uppdatering: I augusti 2014 är det dags igen:
Svenskarnas Parti demonstrerar i Malmö, med åtföljande motdemonstration. Polisen kritiseras för att man ridit omkull och kört över motdemonstranter. Polisen informerar på sin hemsida att ”stora gatstenar i stor utsträckning” kastats, samt att även ambulanspersonal angripits av våldsverkare. Detta visar sig inte vara sant.
Polisen ändrar då snabbt till en helt annan version. (Jag hann läsa den första, det finns ingen likhet mellan dem). Aftonbladets artikel nedan går inte in på om polisen använde för mycket våld eller inte. Det ska inte jag heller göra. Fortsätt läsa ”Rädd för rädda poliser – med uppdatering”
Jag läser om fosterbarnen i Mark och funderar över hur svårt det är att vara vuxen och kunna sätta barnens bästa främst.
Detta har hänt fosterbarnen i Mark: 2005 blev två syskon omhändertagna eftersom deras biologiska mamma inte bedömdes kunna ta hand om dem. De var 4 veckor resp 11 månader gamla. Efter fyra år omhändertogs barnen, utan utredning och förvarning. Fortsätt läsa ”Hur är det för barnen när deras närmaste försvinner i ett svart hål?”
Med våra olika förutsättningar försöker vi skapa ett fungerande liv. Vi gör så gott vi kan. Allihop. Med mycket skiftande resultat. Vi kämpar för att passa in och duga. När vi misslyckas mår vi inte bra.
Jag vet inte varför min mamma led av ångest och depression i många år. Jag tror inte att det finns enkla svar på en sån fråga, men jag försökte efter bästa förmåga hjälpa henne. Ända tills jag själv var tvungen att få hjälp för att inte gå in i hennes noja – och föra den vidare till nästa generation… Fortsätt läsa ”Och tänk så LIKA vi är!”
Så tänker jag efter att i bilen på väg till landet ha lyssnat på ett superbt avsnitt av ”Sommar” i P1. Efteråt pratar vi om vilken upplevelse det var. Hur det tagit upp sånt vi ofta funderat kring.
Jag tänker: Det här borde alla få lyssna på. Det ger hopp om människorna. Jag känner igen mig, trots att min bakgrund och mitt liv är totalt olika hennes. Så känner jag ändå igen mig. Så lika vi är, vi människor… Sen läser jag recensioner.
Det som ligger mig särskilt nära:
Familjehemligheter och hur de skadar i generationer. För att man blev så ensam i att försöka dölja något som ändå inte gick att dölja. Och som växer i mörkret. Ur programmet: ”Jag tog chansen att öppna upp såret och göra rent. ” ”Jag är ofta rädd, men jag fortsätter”.
Som en annan förälder (jag minns förstås inte vilken) uttryckte sig:
Tänk att så mycket vilja kan rymmas i en så liten kropp!
Mina barns starka vilja gladde mig även när den medförde vissa besvär. Jag minns inte särskilt många duster, men jag minns att de var hårda. 🙂 Efteråt visste båda var gränsen gick. Och att den andra också visste. Det behövdes inga förtydliganden. Däremot behövdes det tid. Fortsätt läsa ”Det man kallar barnuppfostran – AKA viljornas kamp”
Det är bara att konstatera: De vägbeskrivningar, skyltar, manualer, kartor, bruksanvisningar som funkar för mig måste funka för ALLA. 🙂
Vi har just monterat ett kök. Mina insatser är minimala – det brukar inte bli riktigt bra, om jag säger. (Fast jag gör alltid mitt bästa! Och jag HAR delvis monterat köksskåp, efter intensivstudier av manualer.)
Nu tänkte jag i alla fall ställa in klockan på ugnen, för det har jag gjort förr. Lyckas bara ställa in signaluret. Lyckas sen inte stänga av signaluret. Måste ställa om det till 0 minuter 5 sekunder, så att det kan ticka ner till noll. Och pipa tills det tröttnar.
Så går det varje gång jag försöker.
Fortsätt läsa ”FINNES: … Enastående testperson med (misslyckande)garanti”
Alla har vi våra olika knäppigheter. Men om vi slår oss ihop kan våra olikheter komplettera varann. Och då funkar det fint 🙂 Visst är det finurligt!
Det gäller i alla sammanhang – arbetsgrupper, familjegemenskap. vänskap. Och kärlek. När det gäller KÄRLEK måste det vara precis rätt likheter o olikheter, som griper i varandra som kugghjul. ❤ I övriga fall räcker det med lite lagom blandning. Fortsätt läsa ”Tur att alla är olika – hur skulle det annars gå?”
Men den som börjar tro att livet är sånt lever farligt. Fast visst är det frestande.
För ibland kan man ju önska att livet vore enklare – tydligare indelat i ont eller gott, tummen upp eller ner. Men när jag träffar människor som uppfattar livet sånt blir jag först uttråkad, sen livrädd och springer mycket fort åt andra hållet. Eftersom den inställningen ofta samvarierar med en obehaglig pyrande aggressivitet.
Om jag fått göra en önskelista för den stora kärleken och sen hittat någon som exakt passade in på alla punkter, skulle jag inte blivit ett dugg kär. Jag tror inte det gäller bara mig.
Fast många försöker. När jag under min korta tid som singel var ute och kollade på nätet märkte jag ibland hur den jag hade kontakt med prickade av på sin önskelista. Sen valde han bort mig… (Och jag honom 😉 ) Fortsätt läsa ”Vad är kärlek? Och ”Imago”?”
Så tänker jag... 🐾 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.