Hur funkar vi?

Och tänk så LIKA vi är!

 (Forts på Tur att alla är olika)

Med våra olika förutsättningar försöker vi skapa ett fungerande liv. Vi gör så gott vi kan. Allihop. Med mycket skiftande resultat. Vi kämpar för att passa in och duga. När vi misslyckas mår vi inte bra.

Jag vet inte varför min mamma led av ångest och depression i många år. Jag tror inte att det finns enkla svar på en sån fråga, men jag försökte efter bästa förmåga hjälpa henne. Ända tills jag själv var tvungen att få hjälp för att inte gå in i hennes noja – och föra den vidare till nästa generation…

Jag började känna hennes ångest i min mage. Efter en jobbig morgon kunde jag få dåligt samvete när jag skrattade och hade trevlig på jobbet. För att ibland, när jag kom hem, upptäcka att mamma mått utmärkt hela dagen, det var bara morgonen som varit svår. Just den dagen.

Själv har jag aldrig haft riktig ångest eller varit deprimerad, och känner stark irritation när orden slarvigt missbrukas som synonymer till bakfull, nervös eller lite lessen.

För att kunna förstå bättre läste jag mycket.

”Depressionshandboken” blev en viktig bok för mig och Dorothy Rowe min älsklingsförfattare. Hon lärde mig mycket, även om mig själv. Sen dess har jag läst många av hennes böcker, till och med medverkat i en, för Rowe använder många exempel från läsarbrev – och från sitt eget liv. Hon studerar oss inte från en hög ”experthäst”, utan är uttalat en av oss: ”Så är det för mig också”.

Hon började tidigt ifrågasätta de förhärskande tankarna om depression och kom fram till att det inte rör sig om en sjukdom eller en psykisk störning utan är vårt sätt att försöka försvara oss mot smärta och rädsla.

Mig övertygar hon just med sin icke-tvärsäkerhet. Alla hennes tankar stämmer med alla mina erfarenheter. Hennes lågmälda resonerande och stora medkänsla är oerhört trösterika: Läget är inte hopplöst. Dessutom har hon en härlig humor. Och som Mahatma Gandhi sa:

Om jag inte haft ett sinne för humor så hade jag begått självmord för länge sen.

Hos henne hittade jag för första gången riktigt mig själv som introvert – förklaringen till mina knäppigheter. 🙂

Det är som det ska att man inte är en perfekt förälder är en annan trösterik tanke hos Rowe. Med perfekta föräldrar fanns det ju ingenting att frigöra sig ifrån. Och var stod vi då?

Uppdatering: Citatet 

Det vi behöver är inte perfekta föräldrar utan föräldrar som vi kan växa om så att vi kan återvända till dem som vänner, vuxna och jämlika.

För mig var det svåraste med mammas depression ensamheten. Man var hjälplös, okunnig och hade ingen att prata med. Inte heller efter självmordsförsöken fick vi någon uppföljning, varken patient eller anhöriga. Min mamma, som hela sitt liv tog hand om alla utom sig själv, var sällsynt dåligt skickad att försöka få hjälp av läkare, som hon hyste en ENORM respekt för. Hos läkaren behärskade hon sig stenhårt, för att rassla ihop så fort hon kommit hem igen. När jag försökte prata med läkarna måste jag noggrant tänka igenom mina formuleringar så att de inte skulle ta illa upp och tycka att jag la mig i… (!) Jag hittar fortfarande mina noteringar. Idag skulle jag söka stödgrupper i första hand på nätet.

Dessutom tyckte jag att läkarna inte heller verkade veta vad man skulle göra. Och kanske (troligen!) är det just så svårt. Desto större anledning för alla goda krafter att hjälpas åt – sjukvård, vänner, anhöriga, nätverk.

Tycker jag.

När jag läste Aftonbladets artikelserie: Om självmord bland unga verkade inte mycket ha hänt på alla dessa år.

Och tidningens ambitiösa granskning av Piller pengar psykvård för några år sen är tyvärr ganska knepig att leta reda på numera, eftersom även den halkat ner och inte finns i menyn… (Jag har faktiskt frågat varför de inte ger sina granskningar längre liv med en egen menyknapp, plats finns ju.)

Uppdatering: Juli 2014 hör jag ett sommarprogram i P1 som griper mig så djupt att jag skrev om det: Mera Sofia Helin åt folket! En stark skildring av familjehemligheter – och att det finns hopp.

Sen läser jag i i DN occh Aftonbladet:

Det känns blandat. Bra att det tas upp. Igen. Men varför händer ingenting?

För det kan ju drabba oss alla. Som Joan Baez sjöng:

There But For Fortune go you or I