Som en annan förälder (jag minns förstås inte vilken) uttryckte sig:

Tänk att så mycket vilja kan rymmas i en så liten kropp!

Mina barns starka vilja gladde mig även när den medförde vissa besvär. Jag minns inte särskilt många duster, men jag minns att de var hårda. 🙂 Efteråt visste båda var gränsen gick. Och att den andra också visste. Det behövdes inga förtydliganden. Däremot behövdes det tid.

Minnen:

I det STORA varuhuset i Berlin har sonen redan valt ut en leksaksbil. Nu väntar vi medan storasyster letar efter sin present. Då ser han en röd JÄTTEbrandbil. VILL HA!

Modern: ”Du har redan fått din bil och den där är dessutom för stor att ta hem i flygplanet.” Svar: GALLSKRIK! Dialogen upprepas… Åtminstone på den tiden var uppfostran betydlgt strängare i Tyskland än i Sverige (inkluderande aga). Situationen gör mig ändå inte nervös – jag är själv förvånad. Till och med när en medelålders man kikar runt hyllan och imponerat klappar händer åt det högljudda barnet väntar jag lugnt.

Problemet är att vi måste vänta på resten av familjen. Inom synhåll för JÄTTEbrandbilen. Vilket resulterar i (just det): GALLSKRIK! Ända tills vi alla är samlade, och jag kan greppa tag i sonen och bära iväg honom.

Så fort vi inte längre ser BILEN tystnar han. Dum har han aldrig varit.

När dottern just lärt sig gå, fast ganska ofta står på näsan, hittar hon en kam med sylvasst skaft à la strumpsticka. Den vill hon springa omkring med. Även personer med mindre morbid fantasi än barnets mor inser att det INTE vore särskilt lyckat.

Jag gömmer farlig kam och erbjuder henne istället en ofarlig. Resultat: GALLSKRIK. Lägger ofarlig kam på hyllan: ”Här finns den när du vill ha den.” GALLSKRIK. Dialogen upprepas… Mormor blir orolig: ”Hon måste ha ont nånstans.” Barnet går GALLSKRIKANDE runt i rummet. Länge, med bara kortare andningspauser. För varje varv närmar hon sig småningom – omärkligt – hyllan med den ofarliga kammen. Slutligen tar hon den. Kommer fram och tittar upp på mig.

Jag ser ner i hennes rödsvullna tårblöta lilla ansikte, hör på snyftningarnas efterdyningar och känner starkt hur lätt det skulle vara att, om inte precis triumfera, ändå kommentera händelsen. Och hur det skulle kränka den lilla personens värdighet. Byter samtalsämne – och spänningen försvinner.

Minns när mamma berättade hur förödmjukande det var för henne och hennes syskon när de tvingades be om förlåtelse. Medan grannens lismande ögontjänare till barn inte hade några problem med sitt snabba ”Förlåt, förlåt, snälla!” – och framhölls som ett föredöme…

Jag tror inte på förödmjukelse. Det behövs inga speciella ord eller yttre åthävor. Den som inser att man gjort något dumt visar det genom att inte göra om det. Det räcker.

Även om jag själv använde orden kamp och dust ovan… 😉 förstår jag inte själva konceptet med att ligga i krig med sina barn, med vinnare och förlorare.

Som förälder får man förmånen att följa en ny människa en bit på väg. Som vuxen har man ansvaret att lära ut vad som är farligt och oacceptabelt, i ett evigt samspel bidra med det man själv lärt sig. Och det är ömsesidigt – man kan lära sig mycket av frimodiga barn.

Och ingen vill väl att de vuxna barnen ska vara väldresserade och förbli beroende av sina gamla föräldrars direktiv livet ut?

Inte jag i alla fall.

---