De omänskliga kraven på de mänskliga människorna

I efterdyningarna av Macchiarini-skandalen, nu när utredningarna står som spön i backen, funderar jag på vad jag lärt mig om hur det fungerar/inte fungerar idag och hur man skulle kunna göra istället.

Eftersom det är människor inblandade och inte oförvitliga, rationellt tänkande (omänskliga) auktoriteter, som man gärna verkar vilja tro.

Hur funkar vi när vi ställs inför omänskliga krav? Svar: Mänskligt.

Fortsätt läsa ”De omänskliga kraven på de mänskliga människorna”

Låtsaskompisar – och lite Bodil Malmsten

Minns ni Mållgan?  Alfons Åbergs hemlige vän som kommer precis när Alfons vill. Han är så hemlig att bara Alfons kan se honom. Därför har jag ingen bild på honom, bara en liten Alfons. 🙂

Jag läser att en medelålders proffsbloggerska blivit oerhört besviken över att hon inte fått flera “likes” (👍) när hon lagt ut en snygg bild av sig själv på Facebook.

Hon får rekordmånga kommentarer, varav de flesta håller med: Det är väl inte mycket begärt, ett tecken på generell snålhet, etc. Medan några urskuldar sig för att de kanske inte varje dag hinner igenom hela flödet och  👍 “lika” (heter det så?) alla inlägg och bilder.

Fortsätt läsa ”Låtsaskompisar – och lite Bodil Malmsten”

Vad hände med “vänligt men bestämt”?

Återkommer till det här märkliga svartvita “tummen uppellerner” som jag, gamla mänskan, ser överallt. Och inte alls förstår mig på.

Om jag verkligen vill/inte vill något verkar omgivningen känna in det. Likaså har jag i allmänhet inga problem med att inse om jag gått över en gräns, exempelvis lagt näsan i blöt. Får jag ett undvikande (eller inget) svar märker jag det och släpper omedelbart ämnet, ibland med en ursäktande  variant på “Det angår ju inte alls mig, hur kunde jag tro det?”. (Jo, förresten, om personen gömmer sig bakom en låtsasvänlig mask kan jag missa budskapet, men då har man ju desarmerat hela mekanismen och får skylla sig själv.)

Fortsätt läsa ”Vad hände med “vänligt men bestämt”?”

Vem är man? Egentligen.

En närstående skrev nyligen i Facebook när Google frågat om han känner sig själv (ni vet: “NN, känner du NN?”):

“Google har upptäckt att min privata och yrkesmässiga e-post känner samma personer… Ibland är Artificiell Intelligens allt bra korkad!”

I en kommentar står det jag omedelbart tänker: Det är många som har frågat sig: ”Vem är jag?” Själv har jag har gjort det åtminstone sen tolv års ålder. Efter alla dessa år har jag fortfarande inget svar – eller rättare sagt, alltflera svar dyker upp.

För det här med identitet är knepigt. Och inte blir det lättare i dessa tider.

Fortsätt läsa ”Vem är man? Egentligen.”

”Carrie Bradshaw knows good sex” sägs det. Men jag vet bättre. 😍

Minns ni “Sex and the City”? Jag ingick säkert inte i målgruppen, men iakttog storögt hur dessa coola kvinnor iförda – och avklädda! – spektakulära “outfits” drog över karlar i New York. Omväxlande med (halv)nakenscener visade huvudpersonerna hur chockerande otänkbart det var för dem att  (ens under täcket!) prutta i älskarens närvaro, eller att kissa med öppen toadörr. Så intima blev de aldrig.

Alltihop så långt ifrån mitt liv det bara går. Tackolov. Det närmaste jag kom till att identifiera mig med Carrie kan ha varit när hon använde ugnen endast som förvaringsplats för skor. Ja, inte för att jag skulle göra riktigt så, men vi verkar ha en del gemensamt som matlagare… 😉

Fortsätt läsa ””Carrie Bradshaw knows good sex” sägs det. Men jag vet bättre. 😍”

Vad är ensamhet?

Jag läste ett antal recensioner av dokumentären ”The Swedish Theory of Love”, som inte gav mig lust att se den. Men jag funderar kring det här med “ensamhet”. För jag är tydligen jättesvensk, åtminstone i det här avseendet. 🙂

I dokumentären är tesen att svenskarna, med sin jämställdhet och sina studiebidrag m m, har blivit så självständiga och oberoende att vi är världens ensammaste folk. Det underbyggs med diverse statistik, bland annat att vi har flest ensamhushåll i världen. Jag ska säga på en gång att ända sen jag pluggade statistik frågasätter jag automatisk alla såna siffror, funderar över alternativa tolkningar och vad som kom först, hönan eller ägget.

Fortsätt läsa ”Vad är ensamhet?”

Blir våra samtal allt ytligare?  

Jag trodde det berodde på stigande ålder (möjligen, möjligen ökande vishet? 😉 ) att jag allt oftare uppfattar samtal på radio och TV som pladdriga, tycker att även läkare och professorer pratar som dagisbarn, i korta enkla meningar, ivrigt nickande, instämmande och fnissande.

Även det intressanta radioprogrammet “Språket” blandas numera upp med interna skämt och fnitter. Men programmet behövde moderniseras, läser jag, eftersom det blivit för pensionärsaktigt. Hrmpf! fnyste pensionären ampert. (Visst kan jag fina ord? Lyssnade nämligen på “Språket”. Förr, alltså 😉 .)

Fortsätt läsa ”Blir våra samtal allt ytligare?  ”

Trendspaning: Män vill ha tjocka tanter! Eller?

För att koppla av läser jag veckans kontaktannonser i lokaltidningen – ja, de finns fortfarande, trots all nätdejting! Och hittar en del intressant att fundera över.

Av 29 annonser där “Män söker Kvinnor” vill nio ha en rund/fyllig/kraftig/mullig kvinna, medan åtta vill ha en som är äldre än de själva.

Tre söker någon som är BÅDE rund och äldre. Det intressantaste är att alla dessa tre är exakt 49 år gamla… Är det vanligt att en sådan längtan poppar upp just i den åldern eller är rör det sig om en enda, ovanligt målmedveten annonsör, som marknadsför sig själv? Hmmm…

Fortsätt läsa ”Trendspaning: Män vill ha tjocka tanter! Eller?”

Pettson och katten Findus pratar relationer – what else? ;)

I början av vår bekantskap köpte jag en bok om Pettson och Findus till min man. Vi skrattar gott och känner igen oss. OK, jag är inget husdjur utan en vuxen människa och svans har jag inte heller. Fast när jag provade slängbrallorna jag hittat på rean ser jag ju Findus i spegeln!

Och när Findus rymmer hemifrån för att Pettson inte ser och hör honom förstår jag honom precis. Katten är borta JÄTTElänge, för att den orubbligt lugne gubben ska hinna bli riktigt orolig. När han kommer tillbaka har Pettson inte märkt hans frånvaro… 😖 Inte för att jag rymmer, men den barnsliga känslan är även min. Just den historien hittade jag inte på nätet, men klassiska Pannkakstårtan gillar jag också.

Fortsätt läsa ”Pettson och katten Findus pratar relationer – what else? ;)”

Att ångra sitt föräldraskap

Jag läste delar av SvDs serie om dem som av olika skäl ångrar att de blivit föräldrar, och kan förstå behovet av att anonymt få skriva av sig om en så förbjuden känsla. En del har känt omgivningens barnförväntan så starkt att de gett efter för pressen. Det måste ju vara fruktansvärt, med tanke på vilket hundraprocentigt åtagande det är att ha barn.

Som storasyster visste jag något om det och väntade tills min barnlängtan blev oemotståndlig. Och har (därför?) aldrig  ett ögonblick ångrat det, trots att jag inte är nån bullbakare och jobbat heltid utom det då lagstiftade halvåret föräldraledighet per födsel. Hade det inte fungerat att jobba så hade barnens behov gått före. Självklart.

Fortsätt läsa ”Att ångra sitt föräldraskap”