Jag läste ett antal recensioner av dokumentären ”The Swedish Theory of Love”, som inte gav mig lust att se den. Men jag funderar kring det här med “ensamhet”. För jag är tydligen jättesvensk, åtminstone i det här avseendet. 🙂

I dokumentären är tesen att svenskarna, med sin jämställdhet och sina studiebidrag m m, har blivit så självständiga och oberoende att vi är världens ensammaste folk. Det underbyggs med diverse statistik, bland annat att vi har flest ensamhushåll i världen. Jag ska säga på en gång att ända sen jag pluggade statistik frågasätter jag automatisk alla såna siffror, funderar över alternativa tolkningar och vad som kom först, hönan eller ägget.

Dokumentärfilmaren själv har sagt att “den totala skräcken” för honom är att ligga död i två år i en lägenhet utan att någon märker det. Det förstår inte jag. I det läget måste det på flera sätt vara jobbigt för grannar och ev anhöriga, men själv lär jag inte bry mig längre. Det är väl i så fall vid själva döendet och tiden dessförinnan man kan lida av sin ensamhet.

Och vad innebär att man, enligt statistiken, dör ensam? Självklart är det oerhört tragiskt att känna sig övergiven av alla i sina sista stunder. Men om man inte vet mer än att någon enligt uppgift i statistiken ”dött ensam” kan det väl även exempelvis betyda att ingen var inne i rummet just då, att de närmaste inte hann dit, att man dog i sömnen. Jag har till och med hört talas om såna som vill vara i fred och skickar iväg alla. Kanske den enda man verkligen skulle vilja ha där inte kan komma (sjuk eller död)? Inte vet jag.

För många år sen uppstod en stor familjekonflikt när min tyske svåger som vuxen ville börja plugga igen och bli läkare. Hans pappa blev livrädd att behöva gå från sitt älskade hus, eftersom hans ekonomi vägdes in när det avgjordes om sonen skulle få studielån. (Sonen blev småningom läkare. Jag vet inte hur ekonomifrågan löstes, men huset blev i alla fall kvar i familjens ägo.) Jobbet min tyska svägerska sökte gick till en som “behövde det bättre”, eftersom hon själv hade en välavlönad man som kunde försörja henne.

Så kan det också bli när man inom familjen förväntas hjälpa varandra. För svenska mig var det obegripligt, då som nu. Speciellt som jag själv kunde fortsätta studera just tack vare de då nya förmånliga studielånen, för vi hade inget hus att sälja.

Min mamma älskade att bo i storstan. I den lilla byn hon kom ifrån visste alla “allt” om henne och hennes många syskon. Hon avskydde det. Möjligen är det (delvis) därför jag är som jag är – ser ingen anledning att umgås med människor bara för att de råkar vara släkt eller bo i närheten.

Blir jag gammal och skruttig vill jag inte att mina barn ska ta hand om mig, med hygienproblem och matning. Det skulle jag vilja att någon annan skötte, så att jag istället kan umgås med mina barn – om de fortfarande vill. Om jag nu får välja, vilket jag inte alls är säker på.

Allt flera sägs välja att få barn genom insemination. I dokumentären beskrivs det som otroligt ensamt och sorgligt att vi svenskar inte ens gör barn tillsammans med nån, utan alldeles ensamma. 😉 Utan att kunna hänvisa till någon statistik alls har jag uppfattat det som att det pågår en väldig massa sex i väldigt många olika konstellationer i vårt land. Eller? Om det dessutom finns möjlighet att få barn även om man inte i rättan tid hittat en möjlig medförälder är väl det bara positivt. Eller? ❓ “Ja, jag förståret inte.” som Lena Anderssons farmor sa.

Däremot förstår jag att den här inställningen kan vara främmande för dem som kommer hit från andra kulturer. På samma sätt som det kan vara svårt för mig att begripa mig på en del av deras sätt att vara. Det är nyttigt att påminna sig att just vårt sätt att leva inte är självklart för andra. En del olikheter är oacceptabla/olagliga i vårt samhälle, men andra kan vi kanske rentav lära oss av. Som det mesta är det på gott och ont.

Vi hade en städerska på jobbet, som inte kunde många ord svenska. När hennes man dog funderade vi över hur hon skulle klara sig ensam i det främmande landet. Min kollega kunde hennes språk och fick veta att hennes landsmaninnor och deras familjer verkade ta hand om henne på ett bra sätt.

Inte ens alla svenskar är svenska på samma sätt som jag. 😉  Redan min man,  som är av (svensk) bondesläkt, har en helt annan känsla för släkten och hembygden än jag, som är “stabo” – en sån som går till vänster i rulltrappan, som min man sa en gång.

Ensamhet är för mig inte ett negativt ord. Den frivilliga ensamheten är tvärtom en förutsättning för att jag ska må bra, jag behöver smälta intryck, tänka och fundera. En gammal bekanting sa nyligen till mig: “Du är ju introvert. Oj, jag hoppas du inte tog illa upp att jag sa det.” Jag blev uppriktigt förvånad, speciellt som vi just skojat ganska hårdhänt (och roligt!) med varann: “Javisst är jag! Tycker du att det är dåligt?” Jag fick inget riktigt svar, men det gjorde han tydligen. ❓  (Jag behöver väl inte ens säga att han är mycket olik mig och inte känner mig alls?)

Den enda ensamhet som skrämmer skiten ur mig är tanken att tvingas leva tillsammans med människor man inte har nånting gemensamt med. Men den typen av ensamhet syns ju inte i statistiken. Jag känner till äktenskap som såg idylliska ut utifrån, men där ensamheten var stor. 😦

För (jättesvenska?) mig är det väsentligt att veta att jag klarar mig själv. Om jag har en kärleksrelation beror det på att jag väljer det, eftersom det gör mitt liv ännu bättre. Och inom relationen kommer vi överens om vilken form vi vill ha för vårt förhållande. Under min korta tid som frånskild singel blev jag yr av hur MÅNGA varianter det verkade finnas, inte bara särbo, sambo, delsbo, utan en radda kreativa, personliga lösningar. Spännande!

Sen är det en annan sak att vi insåg att vi automatiskt blivit sambo, fast i två lägenheter. Helt enkelt för att vi ville vara tillsammans så mycket som möjligt. Och när vi kollade hur vi skulle ordna ekonomin, med tanke på särkullbarn, frågade juristen till slut: “Varför gifter ni er inte?” Så då gjorde vi det. Fantasilöst, jag vet. Men det var vårt välinformerade val.

Jag kan välja hur mycket socialt umgänge jag vill ha (och med vilka) och hur mycket ensamhet jag behöver. Så länge jag har min man/bästis räcker det bra med respektive barn och barnbarn samt några vänner vi verkligen har utbyte av. Och så nätkontakter av olika slag, förstås, men det räknas väl inte in i statistiken. 😉 Om jag småningom blir ensam – och känner mig ensam – får jag ta itu med det då. Jag brukar ha lätt för att få kontakt, men om jag misslyckas får jag leva med det. Eftersom det var mitt beslut att leva så här.

Jag tar helt enkelt ansvar för mitt liv. Alldeles själv. Visst är jag jättesvensk? 🙂