I början av vår bekantskap köpte jag en bok om Pettson och Findus till min man. Vi skrattar gott och känner igen oss. OK, jag är inget husdjur utan en vuxen människa och svans har jag inte heller. Fast när jag provade slängbrallorna jag hittat på rean ser jag ju Findus i spegeln!

Och när Findus rymmer hemifrån för att Pettson inte ser och hör honom förstår jag honom precis. Katten är borta JÄTTElänge, för att den orubbligt lugne gubben ska hinna bli riktigt orolig. När han kommer tillbaka har Pettson inte märkt hans frånvaro… 😖 Inte för att jag rymmer, men den barnsliga känslan är även min. Just den historien hittade jag inte på nätet, men klassiska Pannkakstårtan gillar jag också.

Vi trivs väldigt bra med våra olikheter (ingen av oss skulle stå ut med nån likadan som oss själva!) men ibland krockar vi. Och ni förstår kanske vad som händer när kugghjulen inte möts som de ska, utan kugge möter kugge. … gnissel och urspårningar. I början av vår relation bjöd vi oss själva på en helg med Imago-seminarium. Åtminstone lite visare av tidigare erfarenheter ville vi fortsätta att ha det lika bra som vi hade det. Därmed föll vi lite ur ramen på seminariet, kan jag säga.

Varför satsar vi på förhållandet först när det kört i diket? Så har jag också gjort – första gången gick jag den här typen av seminarium först i slutet av mitt förra äktenskap, så jag kan jämföra. Den gången tyckte vi nog båda att det varit givande, men har man en gång “tappat det” är det oerhört svårt att hitta tillbaka. Även om båda egentligen vill.

Jag har skrivit om Imago förut. Eftersom vi faktiskt fortsatt att ha det bra så har vi bara återanvänt en del av allt man får lära sig på seminariet. Exempelvis var vi redan förtjusta i att påminna oss om vad som gjorde att vi blev så betuttade i varann från början. Så att vi kan fortsätta att glädjas över detta, inse att det inte är så självklart som man tyvärr lätt tycker om något man redan fått. Både nyttigt och angenämt. 💕

Men vår trampmina har vi inte lyckats desarmera. När våra viljor (sällan) krockar går jag i spinn och maken i skydsställning. Efter sommarens resekonflikt kom vi en bit på väg. Vi såg samma problem och ville hjälpas åt att tackla det.

Nu fortsatte vi samtalet. Jag hade funderat på om inte en del av problemet är att när jag tvingas avvakta med att “tala ut” tills mannen är redo hinner jag ladda upp så mycket att när jag äntligen får börja går champagnekorken i taket. Eller, med en mindre glamorös bild, kulsprutan smattrar. Och maken tar betäckning, i ren självbevarelsedrift.

Så denna gång inledde vi med att tydligare bekräfta förutsättningarna: Att vi älskar varann, hela paketet, inte vill anmärka eller ändra på något (“fast jag kan ge några tips om du skulle vilja, hihi” 😉 ), och vill vara med varann. “Det är du och jag, Alfred”, för att citera Emil i Lönneberga.

Och vi vill hjälpas åt att tillsammans avinstallera det här oönskade panikprogrammet.

Om jag blir nervös i en situation, vilket jag av olika skäl lätt blir exempelvis på resor (som i somras), tar inte Pettson maken in det. En del av mina nojor är obegripliga även för mig själv, ändå tycker Findus jag på något sätt att han borde FÖRSTÅ mig (bättre än jag själv?). När jag försöker bli tydligare har  jag lätt för att istället bli högljudd och upprörd.

Eftersom jag inte känner mig hörd.

Även den här gången var jag på gång att veva upp mig. Men då tog vi en paus och lugnade ner oss. Jag kände att jag behövde tryggheten i att förutsättningarna ovan gällde.  “Det vet du ju”, sa min man förbryllat. Javisst, sa jag, det är därför det kallas ”bekräftelse”. Och han sa det jag behövde höra.  Och lite till. 😍 

Då känner jag så tydligt hur den inre stormvinden som piskar upp mina hysterivågor långsamt mojnar och stormen övergår till mjuka dyningar i solsken. En härlig känsla. 

Sen kom vi överens om att när jag känner att det börjar storma säger jag lugnt och tydligt till, ungefär som jag minns att min dotter som liten sa “Stopp i leken!” ✋ när hon ville omförhandla reglerna. Så tar vi en paus och pratar om vad som nu höll på att hända.

När jag känner mig riktigt trygg i att jag är OK som jag är kanske jag ibland kan våga titta närmare på en del nojor. Eventuellt peta isär dem, testa att tampas med dem – eftersom jag vet att jag kan säga “Stopp i leken” om det behövs.  För nojorna är inget jag skulle sakna – de drabbar ju mig själv värst, jag som är så illa tvungen att leva med mig…

Och så bekräftar vi när så behövs – gärna oftare än så. Det här ska bli spännande. 🙂