I dessa dagar lägger oron en våt höstgrå filt över mina tankar. Därför tänkte jag här försöka reda ut mitt grunnande skriftligt (som jag brukar). Så att jag sen ska kunna skriva om något HELT annat och gladare. 🙂

Jag skulle vara en usel politiker. Om något intresserar mig läser jag in mig, jämför fakta och kollar källor. Sen smälter jag detta, blandar det med egna erfarenheter och tankar, drar slutsatser och bildar mig en uppfattning. Därefter glömmer jag raskt de fakta jag utgick ifrån och fungerar alltså inte alls i en diskussion, där man självklart förväntas kunna redogöra för just det. När det gäller något jag bryr mig om blir jag dessutom väldigt känslosam, vilket inte funkar särskilt bra i diskussioner. Och jag tänker privatekonomiskt, är exempelvis oförmögen att begripa hur landets ekonomi kan vara ansträngd samtidigt som julhandeln som vanligt verkar slå rekord.

Så politik ska jag inte ägna mig åt. Men oroar mig, det gör jag.

Jag läser och förstår engagerade människors frustration över regeringens beslut att begränsa flyktingmottagandet. Men när jag letar efter hur man NU, i den konkreta situationen, kunde göra istället hittar jag inga tydliga alternativ.

• “Det är kriget i Syrien som ligger bakom, det måste lösas. Hela EU borde ta sitt ansvar”
  ❓  Det är väl alla eniga om, åtminstone i Sverige, och såvitt jag förstår är det just det man förgäves har kämpat för ända tills nu.
• “Vi har plats för flera” och “Man borde ha agerat tidigare”
  ❓ Såvitt jag förstår är problemet själva mottagandet av en flyktingström som på kort tid ökat till att motsvara Migrationsverkets helårsprognos från i somras, som då betraktades som väl tilltagen.

Om man visste att nu vänder det, det kommer allt färre, EU har kommit överens etc, alltså hade ett överblickbart läge, kunde man agera utifrån det och se till att vi tar oss igenom den tillfälliga flaskhalsen. Men vad gör man när människor bara fortsätter att strömma till i allt större mängder och man inte ens kan ge dem tak över huvudet, där de står framför en och är frusna och hungriga?

Det jag såg på presskonferensen var en tagen minister, vars röst bröts när hon talade om hur svårt det varit att tvingas komma fram till att man trots allt måste ta detta steg. Eftersom verkligheten nu ser ut som den gör och de hårt pressade kommunala representanterna slog larm om en ohållbar situation.

För mig verkar det mänskligt och ansvarsfullt. Om det däremot verkat röra sig om ett regisserat utspel skulle jag ha reagerat tvärtom. Trots den möjligen naiva människosyn jag värnar om har jag långa känselspröt för oäkta gråtmildhet, vägrar se amerikanska program där muskliga tuffingar får tårar i ögonen. HELA jävla tiden!  För det känns inte äkta.

Därför är det trist med hånfulla bilder på demonstrativt storbölande japanska politiker och exempelvis en krönikör som skriver:

”Jag vill inte ha en ledare som gråter över allt vi inte kan göra… Jag ser Åsa Romson börja  hulka, och försöker förstå vad som triggat tårarna. Vad är det hon vill förmedla med dem?”

(S k sociala media avhåller jag mig visligen ifrån, det här kommer från tidningar.)

Jag tittade som sagt på presskonferensen och såg inget ”hulkande”. Och frågan ”Vad vill hon förmedla med tårarna?” betyder väl att man utgår ifrån att det rör sig om ett planerat spel för gallerierna? Eller?

När jag försöker formulera hur jag tänker kring detta ser jag att Peter Wolodarski gjort det åt mig i ”En dyster vecka för svensk politik” (mina fetningar)

… I den situationen väljer regeringen att kraftigt strama åt flyktingpolitiken. Vice statsminister Åsa Romson gav tillsammans med Stefan Löfven beskedet på en presskonferens tidigare i veckan; Romson var synbart nedstämd.

För detta har hon hånats, som om själva sorgen över att regeringen ser sig nödgad att vidta drastiska åtgärder skulle vara något att skämmas för. Skam bör möjligen de känna som applåderar när åtstramningar drabbar samhällets mest utsatta. Åsa Romson försökte så länge hon kunde hålla fast vid den tidigare linjen.

Den nuvarande regeringen, liksom tidigare Alliansen, har stått upp för öppenheten. Men efter en höst då flyktingmottagandet på kort tid motsvarade Migrationsverkets redan höga helårsprognos från i somras, slog verkligheten bakut.

Regeringen såg sig tvingad att agera. Sverige är långt ifrån fullt, vilket alla som vet något om svensk geografi kan intyga, men mottagningssystemet är övertecknat – om vi inte ska acceptera att krigsflyktingar bokstavligen får sova under svensk vinterhimmel.

Ministrar som visar spår av förtvivlan i en sådan situation är öppna om att politiken ibland handlar om att välja det minst dåliga.

Och jag finner tröst i en helt annan krönika: Allt mänskligt finns i svagheten,

Fascismen har förmåga till förändring, men föraktet för svaghet är konstant. Därför ska vi se upp med idén om den starkes rätt. Framför allt för att den är så dum.

Allt mänskligt finns ju i svagheten, sprickorna, i mörkret som får oss att tveka, i våra rädslor och otillräckligheter… förståelsen för den andres sårbarhet därför att jag själv är sårbar.

Ingen svaghet är den andra lik. Vi bär dem som fingeravtryck. De gör oss till dem vi är, och där blir både vänskap och stor konst till.

“There is a crack in everything. That’s how the light gets in”, sjunger Leonard Cohen i ”Anthem”.