På Stockholmskällan läser jag om “Nya Stockholm. Spårvägar – Telefon”
(text av Tor Hedberg, utgiven av AW. Bonniers Boktryckeri 1888).

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Hedberg funderar över moderniteterna: vad tycker hästar, kuskar, konduktörer och allmänhet om spårvagnen? Vilka för- och nackdelar har telefonen för abonnenter och telefonister?

Först telefonen:

Fortsätt läsa ”Moderna påfund: Spårvägar och telefoner (1888)”

När jag fortfarande trodde att min böldpest jag menar bältros var en bråkig tand åkte vi in till tandakuten i stan. Sen jag blivit röntgad och rekommenderad rotfyllning promenerade vi mycket lättade nerför Drottninggatan i det vackra vädret och hämtade ut penicillin på Apoteket Ugglan.

En liten skylt på väggen visar att författaren och publicisten August Blanche dog där inne 1868:  På väg från avtäckningen av Karl XII-statyn i Kungsträdgården fick han ont i hjärtat, stapplade in på apoteket och dog i apotekarens armar. (Visst låter det som en stumfilmsscen?)

Apoteket Ugglan är visserligen inte Stockholms äldsta apotek, men det är det enda i hela landet som haft sin verksamhet på samma adress och i samma fastighet i över 200 år. Redan 1760 utfärdade kung Adolf Fredrik privilegium för ett apotek, som skulle heta Elgen och ligga vid Hötorget. Det öppnades för allmänheten den 4 juni 1761, men hade då fått tillstånd att byta namn till Armerade Ugglan, eftersom det var för svårt att sätta upp en stor älg som apoteksskylt mitt i stan. Namnet förkortades småningom till Ugglan, och från 1798 finns det på sin nuvarande plats, fortfarande med sin uggla ovanför ingången.

Fortsätt läsa ”I min lilla stad – Drottninggatan”

Om “vi och dom” – motsättningar och sammanhållning, förändring och utveckling…

När jag läser om “stadsbefolkningens oro inför anstormningen av fattiga som varken kunde hejdas eller kontrolleras” känns formuleringen väldigt aktuell. Fast i boken om Hammarbyhöjden – “Den vita staden” – handlar det om landsbygdsbor som flyttade in till städerna vid sekelskiftet. Det förra, alltså.

I en polisrapport från 1914 (se ovan) är det istället suspekta stadsbor som invaderar villasamhället (mina fetningar):

Enskede folkpark hade tillstånd att ”från klockan 7 till 11 eftermiddagen anordna dans och folklekar.” Men nu har ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål”: … ”att musiken och ovesendet från folkparken på söndagseftermiddagarna är störande för jordfästningarna å Södra begrafningsplatsen samt att folkparken vanligen hvarje söndag besökes af cirka 2000 personer öfvervägande söderbor s. k. söderamerikanare”.

Fortsätt läsa ”Alltid dessa skumma “andra” med sitt fördärvliga inflytande”

Även om jag knappast längtar tillbaka till folkhemmet kan jag förstå att det  upplevdes positivt – när man tänker på hur det var innan. Det känns som långt borta och längesen, men det är vägen till förorten, där jag bott i hela mitt liv. Jag fortsätter att läsa, bland annat i  “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. 

1895 bodde mer än 2/3 av Stockholms befolkning i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. 42 % av enrumslägenheterna var överbefolkade, medan motsvarande siffra för Berlin var 26 %. Och Berlin var inte precis känt för sin höga bostadsstandard. Det vet den som sett Zilles teckningar med kommentarer på “berlinerisch”. Jag har inte längre kvar mina ölunderlägg med Zille-bilder, men jag hittade en typisk teckning, besläktad med den svenska, även om berlinarna verkar frodigare och mera slängda i käften…

(Här skrev jag lite mer om Zille och översatte bildtexten).

Fortsätt läsa ”Den långa vägen mot Folkhemmet”

Jag läser vidare om Hammarbyhöjden i “Den vita staden” att de flesta som flyttade in i de nya husen var unga nygifta par och barnfamiljer, så det fanns många barn. Och så sent som 1930 var andelen gifta par där kvinnorna var hemma 93 %.

Min  mamma var lite modern på den punkten, för hon slutade inte att jobba så fort hon gift sig, utan först när hon fått barn. Det var inte uppskattat av alla, minns jag att hon sa. En del tyckte att hon skulle vara hemma och ta hand om sin man. “Men han var väl inte hemma?” frågade jag troskyldigt.

På bilderna från den första tiden ser jag ett oerhört elegant par med välklädda barn. Eller vad tycks om kortet på mig och min fosterbror iklädda matchande pepitarutig rock/kappa med mörkblå sammetskrage och guldmärkes-keps/hatt? Jag minns tydligt hur fin jag var, och att kissdockan i mitt knä hette Sussie.

Från senare tid minns jag mammas ständiga kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att hon sydde våra kläder trots att hon inte gillade att sy, och att hon hade diverse extraknäck. Var det när barnen kommit som det blev skralare? För dyra vanor hade vi inte, fortfarande idag längtar jag inte ens efter ett lyxigt liv. Ärftlig förnöjsamhet?

Fortsätt läsa ”Om ungarnas mammor. För papporna var ju på det hemlighetsfulla ”jobbet”.”

I albumet som mamma gjorde iordning åt mig hittar jag många bilder på utflykter, där barn och vuxna (mest mammor, förstås) sitter på filtar med saft, kaffetermosar och cigarretter. Så i sällskap med vuxna kom vi redan som barn över stora vägen och till ängen som fanns ungefär där Globen nu ligger.

Där fanns också det jag nu fått veta hette Ödledammarna, där vatten hämtades till närbelägna Slakthuset. Då hade jag inte hört talas om vare sig om ödlor eller slakthus – i så fall hade jag kanske haft mina betänkligheter. Men i det vi kallade “Gropen” badade jag gärna, naken förstås, det gjorde alla barn på den tiden. Vattnet sägs ha varit kallt, men sånt märker man väl inte som barn.

Mina gamla klasskompisar berättade nyligen att man som minne av dammarna länge hade en liten fontän vid hotellet som ligger där nu. Klassens killar hade personliga erfarenheter från cykelspeedwaybanan som låg alldeles bredvid och som jag bara vagt minns.

Fortsätt läsa ”Och vi såg lekplatser vart vi såg 😁”

Jag fortsätter att läsa “Den vita staden” och jämför Hammarbyhöjden med min del av Enskede: Johanneshov. De här förorterna byggdes för barnfamiljer, läser jag. En normal familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet av två rum och kök. I Hammarbyhöjden hade bara 8 % av lägenheterna tre rum och kök eller mera, medan 45 % hade två och 47 % ett rum och kök eller mindre.

Mina föräldrar tror jag bodde “mindre”, dvs i en etta med kokvrå (möjligen kokskåp) innan de flyttade till ettan, antagligen för att bilda familj. Ettan låg i ett av de nya “smalhusen”, som  enligt visionen skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft” (dvs tre våningar) och “så smala att husen blev ”genomluftsbara” “. Av samma skäl – för att få mer sol och luft än i den gamla stenstaden – låg husen också öppet och luftigt, utan kringbyggda, mörka gårdar.

Fortsätt läsa ”Alla dessa ungar söder om söder ”

När vädret blev bättre gav vi oss ut på en liten vandring i nutid för att jämföra med minnesbildernna jag skrev om förut. På “min” gata är det allra mesta sig precis likt, medan på andra sidan nåt har hänt: VEM HAR LANDAT DÄR BORTA?! 😱

När vi tog kort stötte vi på en (annan) pensionär, som bodde lite längre neråt gatan, numera med den sista av fem katter. Där hade hon bott ända sen 1961 – och jag som flyttade därifrån med mina föräldrar 58! Vi kunde nästan ha mötts, fast hon var nog en ung fru då och jag bara nästan-tonåring. Hon berättade storögt om att en del av lägenheterna i området nu blivit bostadsrätter – med jättehöga insatser. I Hammarbyhöjden visste hon att det är mycket nybyggt, och misstänker att man nu planerar att ta bort Konsum där.

Nu var hon på väg att handla i Globen och på något annat ställe, där hon spanat in extrapriser. Så fick hon sig några promenader varje dag i området, där hon fortfarande trivdes mycket bra. Hon nickade instämmande när jag beskrev omgivningarna som en ostörd oas mitt bland alla förändringarna – och något Internet hade hon inte heller, och ville inte ha! Allt oförändrat.

Fortsätt läsa ”Nostalgisk vandring IRL”