När jag fortfarande trodde att min böldpest jag menar bältros var en bråkig tand åkte vi in till tandakuten i stan. Sen jag blivit röntgad och rekommenderad rotfyllning promenerade vi mycket lättade nerför Drottninggatan i det vackra vädret och hämtade ut penicillin på Apoteket Ugglan.

En liten skylt på väggen visar att författaren och publicisten August Blanche dog där inne 1868:  På väg från avtäckningen av Karl XII-statyn i Kungsträdgården fick han ont i hjärtat, stapplade in på apoteket och dog i apotekarens armar. (Visst låter det som en stumfilmsscen?)

Apoteket Ugglan är visserligen inte Stockholms äldsta apotek, men det är det enda i hela landet som haft sin verksamhet på samma adress och i samma fastighet i över 200 år. Redan 1760 utfärdade kung Adolf Fredrik privilegium för ett apotek, som skulle heta Elgen och ligga vid Hötorget. Det öppnades för allmänheten den 4 juni 1761, men hade då fått tillstånd att byta namn till Armerade Ugglan, eftersom det var för svårt att sätta upp en stor älg som apoteksskylt mitt i stan. Namnet förkortades småningom till Ugglan, och från 1798 finns det på sin nuvarande plats, fortfarande med sin uggla ovanför ingången.

Fast jag minns ett Apoteket Elgen i Stockholm, med förgylld älg och allt, som jag för många år sen ofta beundrade på väg till min dåvarande chef på Engelbrektsgatan. Det öppnades 1905, men verksamheten flyttades tydligen på nittiotalet. Den pampiga älgskulpturen med omgivande skog är ju inbyggd i väggen, så den finns kvar – numera som Sänghuset Elgen(!), med stilig älgbild på hemsidan.

Åter till Ugglan: Under sin långa tid på samma adress har det byggts om flera gånger, men man har varit varsam med de kulturhistoriska värdena, och butiksfasaden, delar av inredningen och takmålningarna lär vara intakta sedan slutet av 1800-talet. Fast tjejen vi pratade med, som just höll på att renovera målningarna, sa att en del av dem gjorts om betydligt senare (80-talet?). Själv blev jag som vanligt barnsligt förtjust i de gamla skåpen och hyllorna, som fortfarande är i bruk.

När jag fått ett glas vatten till mina tabletter fortsatte vi mot T-banan längs Drottninggatan, med sina nya, mörka minnen. En mig närstående bloggare har kartlagt lastbilens väg längs Drottninggatan den 7 april 2017.

Speciellt närvarande känner jag mig i videon från den lilla affären, där människor sökte skydd sekunden innan lastbilen skulle ha mejat ner dem. Galgarna vajar av luftdraget.

Nu såg vi att skylten fortfarande hänger ner skadad från väggen.

Längre fram fanns flera minnestavlor med hälsningar. Den här täckte hela hörnet, där bilen körde in i varuhuset.

Tysta tog vi samma väg som terroristen ner i tunnelbanan, åkte hem till “orten”, köpte lite färdiglagat och jag tog några piller. Sen kom utslagen, blåsorna, värken…

Och min lilla stad och vi som bor där lever vidare.