När jag inte kan sova roar jag mig ibland med att titta på (sövande) stereotypa amerikanska deckare. Där framträder ofta Psykologen med stort P, kastar en magisk (psykolog)blick på ett förhör och fastslår triumferande: “Han ljuger! Han tittar nämligen uppåt mot höger/vänster.”

Tänk om det vore så enkelt i den riktiga världen. En del verkar ibland lyckas tro det. 

Dokumentären “Fallet Kevin” handlar om två bröder som vuxit upp i skuggan av att vid 5 respektive 7 års ålder ha utpekats som mördare. Offret var dessutom femåringens bästis.

Jag tänker inte fördjupa mig i fakta eller de fruktansvärda tredjegraden-förhören med barnen. De är svåra att ens titta på, och fördöms idag av alla – inklusive psykologiprofessorn C, som poliserna säger lärde dem förhörstekniken…

Detta vet man: En augustikväll hittades fyraårige K död på en lastpall ett par meter ut i vattnet. Man trodde att han drunknat och gjorde återupplivningsförsök, men det visade sig att pojken kvävts. Först morgonen efter spärrades platsen av och undersöktes av tekniker.

Det går knappt att föreställa sig hur den lilla orten måste ha surrat av oro och rykten, både bland barn och vuxna. Polisen gjorde omfattande dörrknackning och höll hundratals förhör med barn och vuxna. Efter en knapp vecka sa storebror C att han sett några större killar tillsammans med K på bryggan och föräldrarna åkte till polisen för att han skulle få berätta vad han visste. I bilen sa lillebror R plötsligt: “Jag såg också något, jag såg när de mördade K.”

Typiskt småsyskon, tänker jag, som säkert också (helt naivt?) hade velat hjälpa polisen att klara upp mordet på lillebrors bästis. Ingen kunde väl då förutse hur det skulle gå – det går egentligen inte att begripa ens i efterhand.

Trots många förhör och möjliga misstänkta verkade utredningen snart ha gått i stå. Men sen fick man hjälp av den kände psykologiprofessor C (med stort P). En redovisning av fallet, skriven av förundersökningsledaren RS i samarbete med en frilansjournalist, handlar mycket om hur oerhört stolt man är över det unika samarbetet mellan barnpsykiatrin, de sociala myndigheterna och polisen. Gång på gång återkommer man till hur viktig professor Cs specialkompetens kom att bli för utredningen och vilket stöd han utgjorde under hela det svåra arbetet. Redan vid det första telefonsamtalet sa C till förhörsledaren att den äldre pojken (som då alltså bara var möjligt vittne) var ”en mycket stark kandidat till det här”. Det måste ha varit en enorm lättnad.

Därefter verkar alla inblandade entusiastiskt börjat dra åt samma håll – poliser, socialtjänst, barnpsykologer: Alla ville de få pojkarna att erkänna. Professor C hade förklarat hur barns psyke fungerar och hur viktigt det var att hjälpa dem att erkänna, för att de skulle kunna få hjälp att må bra. Och att barnen skulle må bra det ville förstås alla, inklusive föräldrarna.

Precis på samma sätt hade samme professor C tidigare förklarat hur den misstänktes psyke fungerade i Quickfallet, och rekommenderat likadana kontroversiella vallningar. Att professorn kan vara övertygande vet vi: De som själva kallar sig “Quick-gänget” är fortfarande orubbligt förvissade om att det fanns bevisning mot Quick – trots att åtta domstolar och en kommission tyckt annorlunda. Åtminstone en av dem rycker omedelbart ut till professorns försvar även i Kevinfallet.

Så alla i Kevinfallet ville säkert barnens bästa – medan förhören blev allt längre och mera pressande och barnen alltmer utlämnade, utan juristhjälp eller närvarande förälder. En del poliser verkar idag självrannsakande, men förundersökningsledaren RS verkar bara bli allt säkrare på sin sak. Han ansågs efter detta som expert på barnförhör och berättade sedan i många sammanhang gärna och detaljrikt om mordet. Historien verkar till och med ha blivit allt “bättre” med åren.

1. Vid presskonferensen i november 1998 berättade han om det så kallade “erkännandet”:
   ”Det var vem som skulle bestämma i en leksituation som gick så långt att det blev allvar. Och de har aldrig sagt att de ångrar sig.”
2. 2001 intervjuades han om ett annat fall i sin nya roll som expert:
   ”RS, som löste barnmorden i Arvika och Orrefors, tror att de är nära en lösning. Det är viktigt att barnen berättar. Annars kan det bli fler mord.”
3. I sitt sommarprat 2001 minns han brottet som grövre:
   ”De visste precis vad de gjorde när de dödade Kevin. Det var ingen olycka, det var ingen lek som urartade. De ville att han skulle dö, och de visste hur de skulle kväva honom.”
4. Och 2011(!) gick han av någon anledning (Varför?) ut med ”sanningen” om de kallhamrade mördarna:
   ”Utredaren (RS) och hans kollegor påverkades djupt av händelsen. De höll länge fast vid versionen att det var en lek som spårade ur. Nyligen gick han ut med sanningen – det var ett utstuderat våldsdåd.”

Det här med minnen är ju alltid knepigt. I dokumentären får jag faktiskt intrycket att kvinnan som hela tiden hänvisat till att pojkarna i förhör “sagt saker bara polisen och mördarna visste” ser uppriktigt förvånad ut när hon får se de inspelade förhören: För en pojke i taget gör hon själv en teckning med Ks halsskada noggrant inritad – och frågar sen hundratals(!) gånger pojkarna hur de skadat K på halsen. Utan att få önskat svar.

Minnets otilllförlitlighet gör det extra problematiskt att just förhöret där erkännandet skulle ha kommit inte filmades. I efterhand försökte man få lillebror att inför kameran upprepa vad storebror gjort, men misslyckades. RS skrev en kort sammanfattning och försäkrar: “När de berättar om själva händelseförloppet var de stenklara. Hur det hade gått till, vem som hade gjort vad.”

Men den “stenklara” berättelsen verkar stämma dåligt med fakta:

Storebror kvävde K med en pinne.
FAST: rättsläkaren ser det som ytterst osannolikt att de klarat av det. Man har dessutom inte identifierat något mordvapen.

Sen släpade bröderna kroppen till fyndplatsen.
FAST: alla (även RS) är eniga om att det kunde pojkarna inte klara själva. Dessutom fanns inga släpmärken på kroppen.

Ingen har heller sett bröderna på brottsplatsen, däremot har flera vittnen i många förhör berättat att de sett dem hemma på gården.

För att göra förhörsledarna nöjda har lillebror under de filmade förhören berättat om knivmord, knuffning, drunkning, men aldrig något som stämde med fakta.

Sammanfattningsvis alltså: Ingen teknisk bevisning, inga vittnen, inget erkännande. Dessutom verkar pojkarna ha alibi.

I chatten efter del 3 svarar Dan Josefsson på flera frågor jag undrat över (mina fetningar):

Varför fick de ingen advokat?

När minderåriga misstänks för brott får polisen inte bedriva en vanlig brottsutredning, utan en särskild variant som kallas för LUL. Där kan de misstänkta inte alls pressas på samma sätt som vuxna och de får inte heller pekas ut som skyldiga. De anses därför inte behöva advokat. Det som hände i Kevinfallet är att polisen bedrev en i praktiken vanlig mordutredning som om pojkarna var vuxna, och sedan pekades de ut som skyldiga. Utan advokat och utan rättegång.

Varför ville man placera barnen i fosterfamilj?

Sociala myndigheter misstänkte att framför allt pappan inte trodde på att barnen var skyldiga. Detta ansåg man gjorde föräldrarna olämpliga att ta hand om barnen, eftersom ”förnekandet” hindrade barnen att acceptera att de dödat Kevin. Man ville nog ta båda barnen men i slutänden var det C man försökte placera i familjehem. Ingen ville dock ha en barnmördare, och det är han glad för idag.

Föräldrarna blev mycket hårt bearbetade av polisen. De fick veta att barnen upplevt något traumatiskt och behövde hjälp att ”berätta”, annars skulle de få men för livet. Detta trodde föräldrarna på och de försökte hjälpa till för barnens skull. Det var först i slutet av utredningen som föräldrarna insåg att polisen försökte tvinga barnen att erkänna mord. … Dessutom var man rädd att soc skulle ta barnen, vilket också ledde till de kände sig tvingade att samarbeta. I princip levde föräldrarna under hotet att bli av med sina barn under minst en månad.

En mamma till en tidigare misstänkt trettonåring, som man olagligen avlyssnade, har berättat att det kändes som att ingen  var på deras sida, varken de oroliga grannarna eller “socialen”.  Detsamma verkar ha gällt för barnpsykologerna. Enligt RS var det en psykolog som föreslog att han skulle gå in som en “sträng pappa” i det otäcka förhöret där han i polisuniform(!) hårt pressar femåringen. Den som stoppade honom efter 40(!) minuter var ingen psykolog utan en av poliserna.

Psykologiprofessorn C har givit samma expertråd inte bara i Quick-fallet utan även andra rättsfall som troligen kommer att granskas. Om jag som expert upprepade gånger hade inspirerat poliser till oortodoxa metoder som senare dömts ut – och orsakat att oskyldiga dömts och mördare gått fria – skulle jag nog rannsaka mig själv: “Hur kan det bli så här – gång på gång? Vilken är min roll i detta? Hur kan jag göra för att det inte ska hända igen?”

Men det är ju jag det. Professorn nöjer sig med att vara förorättad över “drevet” han är utsatt för.

Idag är han ansvarig för psykologiska institutionens kurser i rättspsykologi vid Stockholms universitet. Han leder också institutionens forskargrupp i rättspsykologi, alltså nästa generations experter inom bland annat förhörsmetodik. Fast hans bok ”I huvudet på en seriemördare” (där både Quick- och Kevin-fallen finns med) togs bort som kurslitteratur efter Quick-skandalen, och nu ser jag att universitetet som en följd av Kevin-fallet ska se över hans arbetsuppgifter. Eventuellt behöver man ändra kursplaner eller ta bort föreläsningar för att säkerställa att “undervisningen är god och vilar på vetenskaplig grund.”

Det låter klokt.

En polis i Kevinfallet säger i programmet:

Tvärsäkerhet är en dålig polisiär egenskap.

Det gäller inte bara poliser.