När jag fortfarande trodde att min böldpest jag menar bältros var en bråkig tand åkte vi in till tandakuten i stan. Sen jag blivit röntgad och rekommenderad rotfyllning promenerade vi mycket lättade nerför Drottninggatan i det vackra vädret och hämtade ut penicillin på Apoteket Ugglan.

En liten skylt på väggen visar att författaren och publicisten August Blanche dog där inne 1868:  På väg från avtäckningen av Karl XII-statyn i Kungsträdgården fick han ont i hjärtat, stapplade in på apoteket och dog i apotekarens armar. (Visst låter det som en stumfilmsscen?)

Apoteket Ugglan är visserligen inte Stockholms äldsta apotek, men det är det enda i hela landet som haft sin verksamhet på samma adress och i samma fastighet i över 200 år. Redan 1760 utfärdade kung Adolf Fredrik privilegium för ett apotek, som skulle heta Elgen och ligga vid Hötorget. Det öppnades för allmänheten den 4 juni 1761, men hade då fått tillstånd att byta namn till Armerade Ugglan, eftersom det var för svårt att sätta upp en stor älg som apoteksskylt mitt i stan. Namnet förkortades småningom till Ugglan, och från 1798 finns det på sin nuvarande plats, fortfarande med sin uggla ovanför ingången.

Fortsätt läsa ”I min lilla stad – Drottninggatan”

När vädret blev bättre gav vi oss ut på en liten vandring i nutid för att jämföra med minnesbildernna jag skrev om förut. På “min” gata är det allra mesta sig precis likt, medan på andra sidan nåt har hänt: VEM HAR LANDAT DÄR BORTA?! 😱

När vi tog kort stötte vi på en (annan) pensionär, som bodde lite längre neråt gatan, numera med den sista av fem katter. Där hade hon bott ända sen 1961 – och jag som flyttade därifrån med mina föräldrar 58! Vi kunde nästan ha mötts, fast hon var nog en ung fru då och jag bara nästan-tonåring. Hon berättade storögt om att en del av lägenheterna i området nu blivit bostadsrätter – med jättehöga insatser. I Hammarbyhöjden visste hon att det är mycket nybyggt, och misstänker att man nu planerar att ta bort Konsum där.

Nu var hon på väg att handla i Globen och på något annat ställe, där hon spanat in extrapriser. Så fick hon sig några promenader varje dag i området, där hon fortfarande trivdes mycket bra. Hon nickade instämmande när jag beskrev omgivningarna som en ostörd oas mitt bland alla förändringarna – och något Internet hade hon inte heller, och ville inte ha! Allt oförändrat.

Fortsätt läsa ”Nostalgisk vandring IRL”