En vän till oss har ibland skojskrutit med att han minsann vuxit upp i ett barnrikehus på Östermalm, som en något udda fågel i den förnäma stadsdelen. Det jag hade läst om barnrikehus var att de byggdes av allmännyttiga bolag för att erbjuda barnrika familjer bostad till kraftigt reducerade hyror. Och jag minns ju att de fanns i min hembygd söder om söder – men på Östermalm?

I “Den vita staden” hittar jag både bild och information:

”I oktober 1936 var de första barnrikehusen på Östermalm, i Kristineberg och i södra Hammarby klara att flytta in i. Minimistandarden för en lagenhet avsedd för ”barnrik familj” var 2 rok och det blev den vanligaste lägenhetsstorleken i de första barnrikehusen. Hyrorna var låga.”

Och i “Stockholmskällan” hittar jag information om min egen gata.

(Text från en informationstavla på Skärmarbrinks tunnelbanestation kulturhuvudstadsåret 1998).

I Aftonbladet den 8 april 1947 beskrivs det nya området Skärmarbrink: ”Hela stadsdelen är hållen i gul färgton, med undantag för de tio barnrikehusen utmed Skärmarbrinksvägen, som har tegelfasader.” Barnrikehusen bestod ursprungligen av tio hus i tre våningar med utrymme för 218 familjer. På dagarna kunde yrkesarbetande föräldrar lämna sina småttingar i ”storbarnkammaren”, där husets anställda ”syster Karin” tog hand om dem.

I början av 1900-talet var bostadsbristen stor i Stockholm. Ofta bodde man mycket trångt, och många barnrika familjer avvisades av privata värdar. Barnafödandet minskade också, vilket inte var bra för framtiden. 1934 skrev Alva och Gunnar Myrdal boken ”Kris i befokningsfrågan” och propagerade för att barnfamiljerna måste få bättre ekonomi och bättre bostäder. Barnrikehusen var en del i detta.

Statens satsning på barnrikehus innehöll fördelaktiga lån till dem som uppförde husen och bidrag till dem som flyttade in. Lägenheterna skulle ha minst två rum och kök och de inflyttande vara mindre bemedlade familjer med minst tre barn. Familjerna fick familjebidrag baserat på antal barn och hyreskostnad. En fembarnsfamilj kunde få den maximala hyressänkningen, 50%.

Lägenheterna i barnrikehusen hade centralvärme, i källaren fanns tvättstuga och på gårdarna lekplats. Efter livlig debatt beslöts att de också skulle förses med bad- eller duschrum, vilket först ansetts onödigt. I de större kvarteren fanns barndaghem, dit barnen från barnrikehusen hade företräde. Där fanns också eftermiddagshem för skolbarnen och om kvällarna ordnades hobby- och studiecirklar för både barn och vuxna.

Ännu vid mitten av 30-talet hade bara hälften av bostäderna i Stockholm varmt vatten och dusch, så den höga bostadsstandarden kombinerad med den låga hyran gjorde att många ville flytta till de nya barnrikehusen. Men det skedde under (svenskt?) ordnade former.

För att få en bostad måste familjerna anmäla sig skriftligt till stadens fastighetskontor, med information om inkomst, barnantal och boendeförhållanden. Därefter kontaktade tjänstemannen arbetsgivarna och fattigvårds- och tuberkulosnämnden. De sökande fick besök av särskilda kontrollanter som undersökte familjernas betalningsförmåga, renlighet, ordningsamhet och hälsa. Ofta prioriterades de som bodde i utdömda rivningsfastigheter eller behövde flytta av sociala och/eller medicinska skäl.

Även sedan familjerna hade flyttat in gjordes regelbundna kontroller av hushållen. Vicevärdar eller vicevärdinnor gjorde regelbundna besök hos familjerna och ”lärde folk att bo”, eftersom många inflyttare tidigare aldrig sett badkar och tvättmaskiner. Som jag skrivit om tidigare kunde de upplevas som ”en sträng men rättvis mamma”, men de var också kontrollanter som förde kortregister över hushållen och anmälde exempelvis förändringar i hushållens storlek till bolagen.

Det var inte bara fördelar med att bo i barnrikehus. Genom att de var koncentrerade till vissa kvarter och i allmänhet saknade balkong gick de lätt att urskilja från övrig bebyggelse. På min gata var ju alla andra hus gula, så även jag visste att tegelhusen längre neråt gatan hette “barnrikehus”, även om jag nog aldrig varit därinne och inte minns att jag kände några som bodde där. Fast nyligen hörde jag att några av mina gamla klassisar inte hade kylskåp, och nu läser jag att en del lägenheter i de här husen saknade både diskbänk och kylskåp, liksom även finesser som parkettgolv. I gengäld hade de samordnad fastighetsskötsel med gemensam panncentral och dessutom de välutrustade centrala tvättstugor som jag senare hört är typiskt svenska.

“Myrdalsungar” kunde de kallas, barnen i barnrikehusen, även om jag aldrig hört det uttrycket. Deras familjer var de enda som fick bostadsbidrag. Det allmänna barnbidraget kom först 1948, ungefär samtidigt som de fria skolmåltiderna. Innan dess kunde de barn som hade det särskilt fattigt få gratismåltider genom skolans försorg och familjer med “dåligt kosthåll” kunde få matkuponger. De kunde också få hjälp med kläder till barnen.

I boken minns en flicka:

Då fick man dom där rödrutiga klänningarna som det syntes lång väg att man fått genom skolan.

Mamma köpte spisbröd som såldes ut billigt eftersom det gått sönder. När vi inte hade nån mat hemma gick man och doppade det hårda brödet i vatten så att det skulle smaka lite bättre.

En annan flicka säger:

I våra portar i barnrikehusen, där satt man och bytte filmisar och man satt och hängde i fönstren, det var liksom samlingsplatsen, men aldrig i de andra husen.

1948 upphörde barnrikehusen att fungera som särskilda kategorihus eftersom det blev möjligt också för familjer i privatägda hyreshus att få familjebidrag (d v s bostadsbidrag).

Ryktet om barnrikehusen levde kvar länge än.