Barnrikehusen jag skrev om tidigare var en del av det som kallas det svenska folkhemmet, det som en del idag verkar längta tillbaka till. Och för oss som var barn då är det lätt att bara minnas idyllen när vi tittar tillbaka och kollar gamla kort.

Men sen går vi på Nordiska Museets utställning “Folkhemslägenheten” och ser veckotidningsomslaget med den lilla flickan vid tvättbrädan och texten: “Vilka flickor blir först gifta?”.

Tidningen ligger på ett tidningsställ exakt likadant som min mammas och flickan har flätorna uppsatta med rosetter – precis som jag hade när jag skulle vara fin. (Fast jag hade fluffigare rosetter.) Själva artikeln ”Vilka flickor blir först gifta?” börjar visserligen: “Lär er ett yrke, flickor, eller ta ett arbete. Och gift er sen”. Men det hjälps inte – det var inte det budskapet de sålde tidningen med. Jag känner hur det samhället skulle strama över höfterna.

Även när det gäller värre saker än trånga könsroller.

För i det trygga svenska folkhem som makarna Myrdal var med och skapade ville man inte bara förbättra för barnfamiljerna genom exempelvis fri sjukvård, hälsovård, skollunch, kollektiv barnomsorg, och bättre bostäder med subventionerade hyror. I deras berömda rapport “Kris i befolkningsfrågan”  (som finns på nätet) och som jag skrivit om tidigare läser jag även att man, bland annat genom tvångssterilisering, ville “höja kvaliteten hos folkmaterialet” och utrota ”sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”.

Det var så man tänkte på den “gamla goda” tiden: En i stort sett enig riksdag godkände 1934 lagen om tvångssterilisering, som skärptes 1941 så att det blev lättare att sterilisera även dem som inte var “undervärdiga”, utan bara bedömdes leva i misär eller inte kunna ta hand om sig själv eller sina barn. Sammanlagt tvångssteriliserades 63 000 människor, för lagen gällde  faktiskt ända fram till 1976.

Även de som inte var “undervärdiga” ansågs vara i stort behov av uppfostran.

Nordiska Museet skriver om Folkhemmet:

Folkhemmet blev ett allmänt känt begrepp i Sverige vid årtiondena kring 1900-talets mitt, genom den socialdemokratiske politikern Per Albin Hansson. Alla skulle ha det bra materiellt och rätt till en god bostad. Många sociala reformer genomfördes för att förbättra människors liv och speciellt bostäderna var viktiga när Sverige skulle moderniseras.

Under bondesamhället var storstugan ett allrum för matlagning, arbete, umgänge och sömn – idag har köket åter blivit en samlingsplats. Men under 1930- och 1940-talen utvecklades små kompakta kök för att effektivisera hemarbetet. Moderna och rationella kök skulle höja husmödrarnas status och göra dem till experter på sitt eget kompetensområde – hemmet. Hemmens forskningsinstitut (HFI) studerade arbetsmetoder, inredning och redskap.

Det var nu idén föddes om vardagsrummet som hemmets centrum – ett rum som skulle användas av hela familjen varje dag. Men det tog åtskilliga år innan de envisa människorna övergav finrumstanken och började möblera på ”rätt” sätt. Ofta var istället matvrån det populäraste rummet, dit man även bjöd in grannfruar och lekkamrater. Jag minns att det var där vi fick vara hemma hos mina kompisar, och min man berättar att det i hans barndoms bondgård till och med fanns TVÅ finrum, som stod tomma för det mesta. När det var kalas sattes värmen på och gästerna släpptes in genom glasverandans finingång, inte den man använde till vardags. Fyrabarnsfamiljen bodde i det stora bondköket och två små kamrar på nedervåningen, medan övervåningen hyrdes ut till sommargäster. Tills morföräldrarna flyttade dit på äldre dar.

I trettiotalets moderna samhället ansågs det viktigt även av moraliska skäl att föräldrar och större barn av skilda kön hade separata sovrum. Man inser hur annorlunda tankesättet var om man tänker på att det då inte var så länge sedan hela familjer, även i de högsta sociala klasserna, vistades såväl dag som natt i samma rum, ja till och med sov i samma säng. Inte nödvändigtvis på grund av platsbrist, utan för att så var den tidens skick och bruk. Ingen skulle ha kommit på tanken att döma ut detta som ohygieniskt eller omoraliskt.

Liksom vid sekelskiftet var det på trettiotalet samhällets radikala mellanskikt som tog på sig uppgiften att ange vad som var sunda och goda levnadsvanor och överföra dem till folket. Man var missnöjd med arbetarnas ”felaktiga och konservativa bostadsvanor”, exempelvis deras längtan efter finrum, nu när de fått möjlighet – i de gamla spisrummen fanns ju inget rum alls. Men nu skulle moderna bostäder utformas så att olämpliga bostadsvanor omöjliggjordes. Förutom vardagsrummet var det särskilt viktigt att köken blev mindre, så att det inte gick att sova i dem.

Ambitionen att fostra människorna gällde inte bara boendet, utan hela sättet att leva.

Det var inte bara i “finrummet” som “uppfostrarnas” åsikter krockade med majoritetens. För exempelvis Alva Myrdal var kvinnornas yrkesarbete en förutsättning för deras frigörelse, och barnen skulle tas om hand av utbildade experter, som såg till att de fick en riktig fostran.

I visionen av det nya samhället skulle den yrkesarbetande kvinnan befrias från dubbelarbetet. Därför propagerade man för så kallade familjehotell, eller kollektivhus, och ett mindre projekt genomfördes 1935, med butik, daghem och mathiss till bottenvåningens restaurang om man ville få maten levererad. Anställd personal tog hand om tvätt och städning. Man inser lätt att detta inte var ett boende för “vanligt folk”. (Det var väl de som skulle städa.)

Många av tidens socialister, inte minst arbetarkvinnorna själva, tänkte annorlunda. De såg kvinnoarbetet som ett nödvändigt ont under kapitalismen. Under socialismen skulle sen drömmen om hemmet uppfyllas. Och detta drömhem var åtminstone för stora delar av arbetarklassen ett eget hem, där mor fick stå vid spisen och fostra barn medan far försörjde familjen.

Idag känns väl förmynderiet som ligger i de välmenande planerna mindre attraktivt. Men i folkhemmet var man van vid förmynderi från det gamla samhällets auktoriteter. Alltså det man då skulle ha kunnat kalla “den gamla goda tiden”…

Det jag kan avundas dåtidens visionärer (förutom möjligen mathissen då 😉 ) är den starka utvecklingsoptimismen och tillförsikten om att allt skulle bli bättre i framtiden. Då känns det ganska absurt att längta tillbaka – till folkhemmet, som alltså blickade framåt… Som att vi står vi där och glor på varann från våra olika tider, båda lika oförstående.

När vi istället borde ta till oss orden från min mans gamla klassis:

Det är vår uppgift att inge ungdomen hopp.

Frågan är bara hur. 🤔