Minns ni filmen med den häftiga scenen där en uteservering med gäster dränks i en enorm snölavin? Tvåbarnspappan flyr i panik med sin mobiltelefon, medan hustrun försöker rädda barnen. (SPOILER: Alla överlever, filmen handlar om reaktionerna efteråt.)

Problemet är inte i första hand att pappan “fegade ur”, utan att han i det längsta vägrar att erkänna att han gjort det. Trots att hans egen mobilfilm visar vad som hände gömmer han sig alltmera desperat bakom politikerklyschor. När hans fru säger: “När lavinen kom tog du mobilen och sprang ifrån oss!” svarar han: “Jag kan förstå att du upplevde det annorlunda än jag.” – utan att ens vilja tala om hur han upplevt det, för det är “inte intressant”.

Varför gör han så? Minns han helt enkelt annorlunda?
Ljuger han för sin fru? För sig själv? Eller?

Fortsätt läsa ”Sån är inte jag! Väl?”

Även om vi inte är lika bra på att visa det kan vuxna ibland också behöva lite tyck-synd-om, kanske gråta en skvätt, få en kram och total förståelse. Eller för den delen vara helförbannade och släppa ut vår vitglödande ilskan, som när småbarn kastar sig sparkande och skrikande på golvet. Fast vi gör det inte i affären – och ett gott råd är att helst undvika öppna sociala medier just då. Annars kan man ångra sig. 

Vi behöver en trygg plats, där vi ibland kan visa upp oss som vi är, ocensurerade och oresonliga. Den kan vi hitta på olika ställen i olika sammanhang: tillsammans med familj, vänner, andra i liknande situation, IRL och på nätet. Ibland kan man behöva få hjälp av utomstående – terapeuter, läkare etc. Också. Då tar man emot den. För att slutligen hitta sitt eget sätt att leva.

Och, precis som små barn i lekparken söker tröst i  mammas knä ibland, sticker vi sen ut i leken och livet. På’t igen!

Fortsätt läsa ”Ibland blir det känslosamt.”

Nyligen såg jag filmen Network om det åldrande nyhetsankaret Beale, som får veta att han förlorar jobbet på grund av vikande tittarsiffror –  och bryter samman i TV-rutan. Hans sammanbrott får enorma tittarsiffror och mängder av tittare lyder hans uppmaning att öppna sina fönster och tillsammans med honom vråla ut sin ilska:

I’m as mad as hell, and I’m not going to take this anymore!

Mannens gamle chef tittar bekymrat på sändningen, för han är orolig för sin vän. När man öppnar fönstret hörs de första skriken från gatan…

Med så höga tittarsiffror får den “galne profeten” omedelbart ett eget program, där han får studiopubliken att gång på gång ursinnigt skandera:  ”We’re as mad as hell, and we’re not going to take this anymore!”  När tittarsiffrorna småningom börjar dyka löser man elegant problemet genom att slå två flugor i en smäll: deltagarna i ett annat populärt program får i uppdrag att mörda Beale i direktsändning.

Fortsätt läsa ”Om den oemotståndliga lockelsen i att få bli riktigt UPPRÖRD!”

Som nybliven fru skurade min mamma kökstaket i sitt första egna hem tills grundmålningen tittade fram. Hon veckade örngottsbanden med en kökskniv, skurade trasmattorna med rotborste och kammade mattfransarna. Och sydde våra kläder, fast hon inte gillade att sy, bara att sticka.

Samma mamma var noga med att jag, trots att jag var äldsta dottern, INTE skulle behöva känna ansvar hemma – som hon fått göra, som passat barn från tre års ålder. Och i resten av sitt liv fortsatt att “ta hand om alla utom sig själv”, som min kloka dotter sa. Jag är särskilt tacksam mot mamma i dessa juletider, när jag läser om alla “julmåsten”, som (åtminstone?) kvinnor verkar ha så här års.

Här är det Siwan som sjunger och städar i Stockholms T-bana(!) år 1968:

Fortsätt läsa ”Mamma är lik sin mamma – utom jag då”