De flesta har väl inte kunnat undgå att höra talas om att Wikileaks’ Julian Assange i ett antal år varit anhållen i sin frånvaro, misstänkt för våldtäkt. 2014 läste jag polisförhören för att (förgäves) försöka förstå hur det som hänt kunde vara våldtäkt.

Nu, i december 2016, när förhöret med Assange äntligen hållits publicerar han för första gången sin version. Som vanligt skrivs betydligt mer om detta utomlands än i Sverige. Och jag börjar fundera kring vad en kvinnlig journalist skriver om Assange bristande empati för kvinnor.

Julian Assange is not alone in his lack of empathy for women

In fact, he said one of the women was so “very clear” that she wanted to have intercourse that he “felt concerned about the intensity of her interest”.

An emotionally healthy person would understand that this concern was something to be heeded, and that it was a situation to be avoided. Assange did not choose to take that course.

Assange’s leaked document illustrates a lack of empathy for the women he slept with.

Och där hänger inte jag med. Om jag som vuxen och ej omyndigförklarad (här till och med nykter!) kvinna tydligt visar att jag vill ha ihop det med en karl – har då han ansvar för att sätta stopp för detta, eftersom han borde inse att jag inte kan vara riktigt frisk. Av det enda skälet att jag tydligt visar att jag vill ha sex med honom? Hur tänker man då? 😲

Jag vet inte hur det skulle kännas för andra, men själv skulle jag definitivt INTE uppfatta det som empatiskt och hänsynsfullt av en man att nobba mig i det läget. Jag skulle nog bli förbannad, kanske ledsen, möjligen t o m lite kränkt – fast jag blivit allergisk mot det missbrukade ordet.

Kränkt blir däremot – förstås, höll jag på att skriva – kvinnan, åtminstone enligt sitt målsägarbiträde, som kommenterar:

Jag förväntar mig att åklagaren väcker åtal i målet. Jag förväntar mig också att Assange slutar kränka min klient i media. Hon har lidit tillräckligt och det i sex år… Assange verkar vara desperat. Så fort han har något att säga kallar han på media och denna gång bedriver han förundersökningen via media.

”Så fort han har något att säga kallar han på media”. Detta skriver juristen om en man som på sista tiden varit så tyst i media att många tror att han dog i oktober. Tystare kan man väl knappast bli? Nu, efter sex år och efter att äntligen ha blivit förhörd, ger han för första gången sin version. Som såvitt jag kan se stämmer väldigt bra med det kvinnan berättat i de förhör och SMS, som jag läste för några år sen. Och som jag inte fick att gå ihop med bilden av en våldtäkt. Kort sammanfattning av förhöret med kvinnan:

Kvinnan berättar att hon beundrat JA, sökte kontakt med honom på seminariet, guidade honom på stan, hånglade med honom, bjöd hem honom till sig och betalade hans tågbiljett dit. På natten hade de sex ett antal gånger, på morgonen köpte hon frukost åt honom. Hela tiden skickade hon ett antal SMS till kompisar.

Den sista gången de hade sex (på morgonen) frågade hon om JA använde kondom. När hon fick veta att han inte gjorde det sa hon inget, för hon kände att (förhörscitat): ”det var för sent. Han var redan inne i henne och hon lät honom fortsätta. Hon orkade inte säga till honom en gång till om kondom.” (Det är alltså detta som är “våldtäkten”).

Efteråt skojade hon om att om hon blev med barn fick han betala hennes studielån och de skämtade båda om vad barnet skulle heta. De delade hennes cykel till tåget, hon betalade hans biljett och de kom överens om att han skulle ringa så att de kunde ses igen.

Och min fråga är och förblir: Om jag, som svensk kvinna, inte förstår vad som är våldtäkt i den svenska kvinnans berättelse – hur skulle då mannen kunna begripa det? Även om han inte var en bortskämd idol från Australien.

Under mina amatörstudier i juridik har jag nämligen lärt mig att det är uppsåtet det handlar om. Nu senast blev en man frikänd i hovrätten trots att rätten slår fast att den 16-åriga flickan blivit våldtagen, det framgår av bådas berättelser och av bevisning. Det är också klarlagt att ­ hon befann sig ”i en särskilt ­utsatt situation”. Men mannen blir ändå friad. Den åtalade måste nämligen också ha haft UPPSÅT att begå brottet.

Som amatörjurist har jag även lärt mig att åklagarens roll inte bara är den man ser i TV-serierna: att vara motpart till försvarsadvokaten. Det gäller först efter att det gått till åtal. När man bara misstänker att ett brott begåtts är det åklagaren som opartiskt ska kolla fakta och fatta beslut om underlaget kan räcka till en fällande dom. Om svaret är nej ska inget åtal väckas och ärendet läggas ner. Den första åklagaren la snabbt ner, den nuvarande har på sex år inte kunnat bestämma sig för om åtal ska väckas eller inte. Om några år är även det andra påstådda brottet preskriberat. Varför gör hon så? Till och med jag letar dolda motiv.

“Jag förväntar mig också att Assange slutar kränka min klient i media,” sa målsägarbiträdet. Nytt frågetecken: Om en man blir anklagad för våldtäkt måste han väl få försvara sig? Jag har läst Assanges långa redogörelse. För att förklara varför han inte vill komma till Sverige berättar han om bakgrunden till sin rädsla för att bli utlämnad till USA (på grund av sin insats för Wikileaks). För att förklara varför han anser sig oskyldig till våldtäkt beskriver han kvinnans agerande och hur han uppfattade det. Jag hittar inga nedsättande omdömen om kvinnan, och åtminstone såvitt jag kan se beskriver han händelseförloppet på samma sätt som hon själv.

Är det alltså kränkande att beskriva någons agerande när man försvarar sig mot en anklagelse för ett allvarligt brott?

Det här sättet att resonera ger mig obehagliga associationer till en (trodde jag) svunnen tid, där kvinnor inte förväntades att som myndiga medborgare klara av att ta ansvar för eget liv och handlande, yrkesarbeta och rösta. Eftersom de var omdömeslösa känslovarelser måste de skyddas av de starka, förnuftiga männen. De kallades hysterikor, efter det latinska ordet för livmoder.

PS: När jag läser kvinnans redogörelse och SMS får jag dessutom intrycket att hon inte alls ville driva det här, utan blivit gisslan för något helt annat. (Vad?) Men det kan ju inte jag veta. Är det min kvinnliga intuition, kanske? Livmodern kan det i alla fall inte vara, för det har jag ingen längre. 😉