Jag läser upprörande berättelser om följderna av indragna assistanstimmar och försöker utan framgång förstå vad som händer. Vem som helst av oss kan ju få ett barn med särskilda behov, eller drabbas av olycka eller sjukdom som gör oss eller närstående beroende av hjälp.
Därför måste alla vi medborgare, väljare, skattebetalare kunna förstå och känna trygghet i hur systemet fungerar. Annars pajar det.
Nu läser jag om en tvååring med en utvecklingsnivå lägre än ett nyfött barns. Han kan varken styra sin kropp, hålla uppe huvudet, prata, skratta eller kommunicera. ”Vi har aldrig fått kontakt med honom och vi är tveksamma till att han känner igen oss”, säger mamman. Han måste sondmatas, har en kraftig synnedsättning och en inte behandlingsbar epilepsi, med upp till 40 livshotande anfall per dygn. En del anfall är våldsamma, andra nästan omärkliga, han slutar bara att andas. Han måste alltså ha ständig tillsyn.
Fortsätt läsa ”Spaning: De försvunna assistanstimmarna”
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.