Jag kan direkt erkänna att jag aldrig skänker pengar till tiggare. Ibland köper jag en tidning, men oftast har jag hunnit gå förbi innan jag ser vad de säljer, eftersom jag (som storstadsmänniska?) är programmerad att aldrig köpa av gatu- eller telefonförsäljare. Det innebär INTE att jag tycker det är rätt att göra så, inte heller att det är orätt. Jag vet inte ens själv varför jag gör det.

Varje gång jag ser en tiggare blir jag beklämd och översvämmas av motstridiga tankar och känslor, på något sätt generad både å mina och deras vägnar: “Så här ska ingen behöva ha det. Något måste göras! Men vad? Det här är ingen lösning. Om de tjänar mer pengar här än hemma, lockas de då hit? Till ett liv som är satt på vänt? Ska de lämna barnen hemma? Eller ta med dem? Ska de gå i så fall gå skolan här? I 3 månader? Hur meningsfullt är det?”

Fortsätt läsa ”Tankar kring “rätt” och “gott” – och deras motsatser. Många frågetecken blir det.”

Det var en gång något som hette “Heta Linjen”. Det här var så länge sen att sociala medier inte fanns och hela 8 år innan den första webbläsaren föddes! Det hände sig vid den tiden att några tonåringar upptäckte att man kunde få kontakt med helt okända personer. Spännande!

Gratis var det också: Man ringde upp ett nummer som inte hade någon abonnent – och kunde prata med alla andra som som ringt samma nummer. Alla skrek samtidigt i munnen på varann, i bakgrunden upprepades telefonsvararens tålmodiga ”Ring 90120 för besked”. De verkliga proffsen letade fram de nummer där bakgrundsrösten var svagast.

Jag har lyssnat på ett radioprogram från trettioårsjubileet för Heta Linjen – föregångaren till sociala media.

Fortsätt läsa ”På besök i den tid som flytt – Heta Linjen!”

Jag läser debatten om duschbås i skolan – och blixtsnabbt är jag tillbaks i gamla Röda Skolan i Enskede, den där som skulle ha rivits långt innan jag började i första klass anno 1952. Det var en stor träkåk i (minst) två våningar, rödmålad med vita knutar och fönsterkarmar, och lite tinnar och torn, som jag minns det. (Har inte hittat någon bild trots att jag letat på nätet.) På rasten gick vi flickor i armkrok med fröken för att få äran att “ringa in” med den gamla ringklockan (se bild).

Mörkare associationer kunde man få av det pyttelilla “skyddsrummet” – en betongkula med sittbänkar och rostig järndörr som låg nere vid grinden. (Var det verkligen ett skyddsrum? Hur skulle det i så fall användas?)

Fortsätt läsa ”Om den privata nakenheten”

Min dotter pratade lika tidigt och nyanserat som hennes son nu gör. Jag minns när hon i sandlådan började prata med ett jämngammalt barn, som glodde oförstående på henne, tog upp spaden och klappade till henne i huvet. Dottern såg fundersamt på honom – och gick och konverserade hans mamma istället. Det gick bättre.

Varför kommer jag nuförtiden ibland att tänka på detta primitiva sätt att kommunicera? Till exempel när jag läser en artikel om en artist (det gör detsamma vilken, för det är bara ett exempel i högen) som skrivit ett långt inlägg på Facebook om de ”horribla kommentarer” hon fått, som inte kändes inte som kritik utan som ”mobbing, och det är ett ämne som jag brinner mycket för. Det är inte bara jag som läser de här kommentarerna utan även många barn som får se hur vuxna människor beter sig och det är fruktansvärt.”

Fortsätt läsa ”Var kommer all denna primitiva aggressivitet ifrån? 🤔”