I dessa dagar talas det mycket om populister och demagoger, både till höger och vänster, men alltid med negativ laddning. Varför egentligen? börjar jag undra, språkligt har väl orden med “folk”  att göra, precis som “demokrati”? Jag googlar och wikipediar och ser att båda orden verkar ha sjangserat under årens lopp:

En demagog var i antiken en ledare som förde folkets talan. Numera är det en talare som skaffar sig makt och inflytande genom att appellera till känslor och fördomar. Demagogi är att argumentera utifrån slående men osakliga argument. 

Populism, (lat. populus, ”folk”), politisk rörelse som vädjar till ”folket” och ”sunt förnuft” samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi.

I en Guardian-artikel om vad som hänt med den traditionella konservatismen citeras Jan-Werner Müllers bok “What Is Populism?” om vad som kännetecknar de moderna populisterna, nämligen:

Övertygelsen att de är de enda som representerar “folket”.
I deras värld är därför alla ANTINGEN del av detta autentiska, enade “folk” ELLER samma “folks” fiende.

För Trump är hans anhängare ”the people”, som det gäller att ena, medan hans motståndare är ”the others” och alltså inte räknas. Nigel Farage kallade Brexit en seger för “the real people”, till skillnad från de 48% som röstade för att stanna kvar i EU. I Finland har man ett särskilt parti för ”sannfinländare”. Och i Sverige är vi inte ett dugg bättre.

Den tanken förklarar populisternas återkommande anklagelser om valfusk: För hur skulle de sanna representanterna för det sanna “folket” nånsin kunna förlora ett val – om det inte var riggat? I det amerikanska presidentvalet klagade Trump över valfusk ända tills han plötsligen var vald – till allas förvåning, synbarligen även sin egen. Clinton fick visserligen över 2 miljoner fler väljarröster än Trump och vann därmed “the popular vote” (folkets(!) röst), men det är ändå Trump som blir president, på grund av det amerikanska valsystemet med elektorer: Det väljarna väljer är elektorer, vilka i sin tur väljer president och vicepresident. Och det gör de först i december, så han är inte vald än.

Trump tycker förstås att han EGENTLIGEN vunnit även “the popular vote”, nämligen om man räknar bort “de miljontals människor” som enligt honom röstade olagligt. Hans källor till att “miljontals” röstat trots att de  inte är röstberättigade är oklara, och påståendet kritiseras av såväl experter som ledande demokrater och framträdande republikaner. En expert förtydligar: “det är större sannolikhet att bli uppäten av en haj som i sin tur träffas av blixten än att hitta en icke-medborgare som röstar”. Men det har ingen betydelse, Trump vet ändå bäst.

Nu kommer man att räkna om rösterna i några delstater. Risken/chansen att slutresultatet ändras sägs vara så gott som obefintlig. Men medge att det är en spännande tanke: Att Cinton, efter all uppståndelse, ändå skulle bli president! Då skulle alla få börja om från början med allt valanalyserande. En gång till…

Trump ifrågasätter alltså nu om valresultatet är lagligt, samtidigt som han kritiserar att “de andra” vill ha den omräkning han själv förvarnade om – ifall han förlorat. Man måste nog tillhöra “folket” för att riktigt hänga med i svängarna.

I artikeln betecknar man inte populismen som fascism, men:

Modern populism delar fascisternas övertygelse om att ”folkets” vilja existerar oberoende av, och ofta i opposition till, de folkvalda representanternas uppfattningar.

Och om de folkvalda representanterna inte ska representera folket faller väl hela idén? Såvitt jag förstår i alla fall. 🤔