För många år sen beställde vi på jobbet ibland fikabröd från ett familjeägt kafé i närheten. Jag minns inte varifrån familjen ursprungligen kom, men jag minns att killen som levererade brödet en gång berättade om den inre kulturkrocken.

Han skötte kaféet, hade egna barn, pratade perfekt svenska och sa själv att han levde “svenskt”. Men det var det åldrande familjeöverhuvudet som hade sista ordet i alla frågor, fördelade pengarna till dem som skötte verksamheten, osv. Och för småbarnspappan blev det en svår balansgång mellan att å ena sidan fostra in sina barn i det svenska samhället och å den andra visa respekt  för de äldre konservativa familjemedlemmarna.

Fortsätt läsa ”Egna barn och andras ungar”

Jag slötittar på morgonprogrammet när den kända advokaten, djupt engagerad i frågor om kvinnovåld, förklarar vad som hänt i ett aktuellt fall: En kvinna har brutalt misshandlats till döds av en man hon har/haft en relation med. Med sedvanlig intensitet förtydligar advokaten: De HADE ingen relation. Hon hade GJORT SLUT med honom. En natt BRÖT HAN SIG IN hennes lägenhet och slog ihjäl henne!  

Då hajar jag till: MEH – så var det väl inte? Ja, att han slog ihjäl henne är alla eniga om – även han själv – men inte bröt han sig väl in? Och hade hon verkligen gjort slut?

Förtydligande: Jag ifrågasätter alltså INTE att mannen begått ett avskyvärt brott och att kvinnan är hans offer. Det jag undrar är om advokaten verkligen talade sanning.

Fortsätt läsa ”Ljög advokaten? I så fall: Varför?”

När vi köpte receptfria huvudvärkstabletter på Konsum häromsistens frågade man om vi inte ville ha den andra sorten, den som verkar snabbare. Nä, vi har tid, vi är pensionärer, sa vi oförstående…  

Reklamfilmerna visar att vi – även som pensionärer – SNABBT kan bli av med träningsvärk, och inte behöver träna för att behålla rörligheten på äldre dar. Det räcker med piller och salvor. 

Det finns allvarligare exempel.

Mamma fortsatte att vara deprimerad i decennier, trots diagnoser och tabletter av mångahanda slag, elchocker etc etc. Hon hade enorm respekt för läkarordinationer och när jag ifrågasatte om medicineringen verkligen hjälpte sa hon ödmjukt: “Man vet ju inte hur jag skulle ha mått annars.” På äldre dar fick hon stroke, och då verkade ångesten försvinna, tyvärr även delar av talet. Världens effektivaste ECT?

Fortsätt läsa ”Det är ju bra att det finns mediciner, men…”

Det här med att hantera aggressioner verkar alltid lika aktuellt: häromdan kunde jag följa några T-banevakters försök. Sen kom Ekots granskning om fasthållna barn, som berättade om nioåringen med Asperger och ADHD, som fick kraftig ångest i samband med misslyckanden. När han fick utbrott  blev han regelbundet nedlagd och fasthållen mot marken av skolpersonal. Ibland måste  tre vuxna män avlösa varandra för att lyckas hålla fast honom.

Och han var inte ensam: “Det finns skolor som använder fasthållning som metod för att lugna utagerande barn trots att fasthållningar kan vara farligt och i värsta fall leda till dödsfall.”

Alla verkar överens om att man INTE ska hålla fast ett barn med ett grepp som kan ta livet av det. Det verkar ju ganska självklart – själv har jag aldrig förstått hur det nånsin kan lugna någon att bli FASTHÅLLEN när man är oerhört upprörd. Minns när jag i panik bröt upp toadörren på landet så att flisorna rök. Då var jag ändå inte fasthållen, bara inlåst i trångt utrymme.

Fortsätt läsa ”Så hur GÖR man då? Om lågaffektivt bemötande: att smitta med lugn.”

Med darrande ben kravlar jag l-å-n-g-s-a-m-t upp från en däckad vecka – till att börja med i sittande ställning – pust! Råkar hamna i ett program om T-banevakter och blir lite intresserad(!): En vinglig kille lämnar ifrån sig sin ölburk till vakterna. Full och dumförbannad är han, och backar bara ytterst långsamt undan, medan han svänger med armarna och brölar om hur tuff han är.

Själv är jag en gammal tant som lätt somnar efter några glas vin, så oaggressiv är jag. 😉  ÄNDÅ kan jag känna mig in i hur han försöker “behålla ansiktet” efter att ha tvingats lämna ifrån sig burken.

Och plötsligt minns jag när barnen var små och det var något de inte fick göra. Våra viljor korsades som blanka svärd (ungefär), tills de såg på mig att nu var det stopp. Och jag såg på dem att de såg det på mig. Klart! Sen var det oerhört viktigt att inte triumfera över den som varit tvungen att ge sig. Det behövdes ju inte heller, de fick blänga argt på mig och kanske göra det EN gång till för att markera att de inte bara vek ner sig hur som helst. De fick behålla ansiktet.

Fortsätt läsa ”Vårt behov av Babuschkor”