Genom fönstret ser jag hur fint vår miniskog börjar hösta till sig och tar en snabb bild med mobilen. Inte för att den ger rättvisa – jag har inte ens den ambitionen – mera som minne av hur det såg ut i verkligheten.

En stund senare kommer en söt liten ekorre klättrande över väggen och sätter sig på fönsterbrädan i en dekorativ pose, blickstilla. Den sitter faktiskt där så länge att jag hinner ta ett suddigt kort. Så söt.

Sen ser vi varför den blev kvar så länge.

“Nature calls” tror jag det heter…