Jag läste vad Per Wästberg skrev om burkinin: ”Det radikala islam förbjuder kvinnor – burkini eller inte – att vistas bland ”otrogna” på stranden. Plagget blir då – hur man än vänder sig – symbolen för viljan att förpassa kvinnorna till avskilt rum i väntan på att de tiger och täcker sig.”

Det låter ju inte bra. Och äntligen verkar det finnas en enkel lösning: Förbjud burkinin!

Tills jag minns vad bloggaren Libby Anne skrev apropå burkini-förbudet. Hon föddes i en stor, konservativ och strängt religiös, evangelisk familj och fick hemundervisning ända tills hon fick gå på college – mycket ovanligt, eftersom hon var flicka. Och där började hennes långa resa.

Jag läser ofta hennes blogg just för att hennes erfarenheter är så olika mina, och för att hon skriver så nyanserat om sina tankar. Hon har fortfarande (ibland problematisk) kontakt med sina föräldrar och skildrar dem med kärlek, trots att hon fått kämpa hårt för att ta sig ur det liv som utstakats för henne: Tidigt gift mångbarnsmor, ansvarig för hem och barn – inklusive hemundervisning i den rätta tron.

Apropå burkiniförbudet mindes Libby Anne nu Mr Anderson, den unge moderne ledaren för en kyrklig ungdomsgrupp hon funderade på att ansluta sig till när hon gick i “middle school”. Det var ett stort steg för henne, eftersom hon då för första gången skulle komma i kontakt med barn i den allmänna skolan, så hon var nervös och hennes föräldrar tveksamma. Men hon tänkte i alla fall försöka.

Problemet var bara att när hon försökte ställa frågor till Mr Anderson ignorerade han henne totalt, noterade inte ens hennes närvaro. Han var nämligen en ung hipp pastor som krävde att barnen i hans ungdomsgrupp skulle kalla honom vid förnamn. Och det kunde hon inte förmå sig till. Föräldrarna hade ju inte behövt veta det, men det respektfulla niandet av vuxna var så djupt rotat i henne att det var omöjligt att gå emot – internaliserat.

Ibland undrar hon hur mycket enklare hennes liv blivit om hon redan haft kontakt med omvärlden innan hon åkte till college. För där blev chocken stor.

På samma sätt fruktar Libby Anne nu att ett burkiniförbud bara skulle förhindra kvinnor att gå till stranden och få möjlighet till kontakt med en  omgivning de annars inte har tilllgång till. Kvinnan som uppfunnit burkinin hörde av sig och berättade att det var just det som var meningen:

2004 ville hennes systerdotter spela basket, men fick inte vara med i laget, eftersom hon hade slöja. Då skapade hennes moster en dräkt som det gick att spela i, för att ge henne och andra chansen få vara med och ta del av ett bra liv.

Libby Anne kunde inte förmå sig till att dua en vuxen och hennes systrar, som gillade att tävla i simning, hade shorts ovanpå baddräkten, på grund av sin uppfostrans stränga klädregler. Det  försämrade visserligen deras resultat, men om de inte fått ha dem skulle de ha slutat simma. Inte nödvändigtvis för att föräldrarna förbjöd det.

“Ja, jag anser att mina föräldrars “body shaming” och den stränga klädkod som gällde i vår församling är djupt problematisk och skadlig för kvinnor”, skriver Libby Anne. Men i tonåren behövdes för de flesta inte längre någon yttre kontroll, den fanns inuti. Hon fortsätter:

I could no more have swum in a public pool without shorts over my swimsuit than I could have stripped off all my clothes in Times Square. I would have felt naked, vulnerable, and wrong without those shorts.

We should focus on removing dress requirements, not imposing them.

Nä, det blev inget enkelt budskap idag heller.

För om man vänder sig så här kan väl plagget leda mera ut från det avskilda rummet än in i det, som Wästberg skrev❓

Såvitt jag begriper i alla fall. Fast det är förstås inte mig det gäller…