Med darrande ben kravlar jag l-å-n-g-s-a-m-t upp från en däckad vecka – till att börja med i sittande ställning – pust! Råkar hamna i ett program om T-banevakter och blir lite intresserad(!): En vinglig kille lämnar ifrån sig sin ölburk till vakterna. Full och dumförbannad är han, och backar bara ytterst långsamt undan, medan han svänger med armarna och brölar om hur tuff han är.

Själv är jag en gammal tant som lätt somnar efter några glas vin, så oaggressiv är jag. 😉  ÄNDÅ kan jag känna mig in i hur han försöker “behålla ansiktet” efter att ha tvingats lämna ifrån sig burken.

Och plötsligt minns jag när barnen var små och det var något de inte fick göra. Våra viljor korsades som blanka svärd (ungefär), tills de såg på mig att nu var det stopp. Och jag såg på dem att de såg det på mig. Klart! Sen var det oerhört viktigt att inte triumfera över den som varit tvungen att ge sig. Det behövdes ju inte heller, de fick blänga argt på mig och kanske göra det EN gång till för att markera att de inte bara vek ner sig hur som helst. De fick behålla ansiktet.

Och är det inte barnslig man blir som full? Själv blir jag alltså sömnig, andra blir stökiga, fernissan spricker. Den som är vuxen och nykter kan väl bjuda på det? Särskilt om såna situationer ingår i ens jobb.

Men det gjorde inte de här vakterna – åtminstone inte den yngre killen. Han käftade emot, de båda hannarna tävlade om att få sista ordet. Situationen förlängdes. Till slut tillkallades förstärkning, när tåget kom in stoppades det och killen tvingades tillbaka ut på perrongen.

Först begrep jag inte riktigt varför man tillkallade förstärkning – killen gick ju aldrig mot vakterna, han bara hojtade på avstånd. Fast när jag tänkte mig in i övriga trafikanters situation förstod jag – skulle inte heller vilja vara instängd i en T-banevagn med en aggressiv hanne… Ändå undrar jag fortfarande om inte situationen eskalerades onödigt av vaktens käftande.

Vilket bekräftar min tes att dörrvakter vid klubbar etc inte i första hand (åtminstone inte bara) borde vara muskeknuttar, utan ha mera Marit Paulsen-stuk: stabila lugna morsor. Inte får man respekt för att man slår ner en tant, inte heller är det nån att mäta pitt med. OK, det kan behövas back-up av nån bodyguard om nån får totalt spel, men i frontlinjen tror jag mer på babuschkan.

Av mina tyska släktingar hörde jag historier om de unga ryska bondpojkarna som stormade in  i Berlin som ockupationssoldater efter kriget – utan att nånsin ha varit i en stad eller sett en vattentoalett. I det totala kaoset kunde en del hus få vara i fred sas det, om en amper tysk mormor-oma-babuschka barskt satte sig i respekt och hutade åt de unga soldaterna.

Nedan: Babuschkor off duty

Sen hade jag ingen aaning om att man inte får uppehålla sig i T-banan om man är full – även om man är stillsam och varken spyr eller somnar. I samma program tvingades en synnerligen oaggressiv man att gå ut på gatan, utan att han begrep varför: “Jag vet att jag är full, jag vill bara åka hem”.” Du måste gå härifrån.” “Varför, jag vill ju åka hem?” “För att jag säger det.” “Men jag vill ju åka hem?”

Och jag kan förstå frågan. Tänk om jag skulle bli utkörd från T-banan mitt i natten? Jag bor vid T-banan, så det är den jag åker. Det går väl nån buss också, men var? när? nattetid? Full och sömnig dessutom. Undrar om jag själv inte blivit lite aggressiv i det läget…