Det händer att jag med ålderns glasögon tittar tillbaka på mina jobb och de människor jag träffat under åren. Ibland blir det som att se en (ibland svart) fars eller tecknad film… 

Från advokatfirman, oförändrad sen 30-talet, tog jag ett språng direkt till senaste nytt inom dåtidens kontorsteknik! Senare tillbringade jag en kort men minnesvärd tid i fastighetsbubblan, osannolik redan då. Tyckte åtminstone jag redan då.

På ett annat av mina första jobb fick jag användning för alla mina språk, både muntligt och skriftligt – engelska, tyska och franska. De första två var jag på den tiden bra på, så jag ville gärna få till det tredje också. Det gick väl sådär.

Vad jag inte visste var att jag skulle få träna upp även helt andra färdigheter.

Det ärevördiga gamla kontoret var fullt av – ja, vi kan kalla det “personligheter”. Bland de mest personliga var nog de två männen jag skulle assistera. Största delen av deras jobb var att delta i och rapportera från internationella konferenser.

Den äldre, som jag här kallar ettan utan andra skäl än att han varit där längst, hade gått den långa vägen och var självlärd. Snart insåg jag att språk inte ingick i det han lärt sig på vägen – inte ens engelska(!). Hur han klarade att fungera på och rapportera från internationella konferenser är mig en total gåta. OK att det troligen fanns tolkar under sessionerna, kanske även till svenska, men konfererande brukar ju gå ut på att knyta kontakter – hur? Ryktet gick att han var så trevlig att han fick hjälp – men ställde våra uppdragsgivare/kunder verkligen upp för honom? Borde det inte vara liksom – tvärtom?

En gång hindrade jag honom att göra bort sig genom att tala om vilka länder som ingick i BeNeLux – JAG! som betraktar mig som pinsamt oallmänbildad, och ointresserad av såna fakta. Jag tyckte bara att det liksom hördes på namnet: Be(lgien)Ne(derländerna)Lux(emburg)…

När ny avdelningschef skulle utnämnas ville man inte välja honom. Jag kan förstå varför, även om han inte gjorde det.

Istället anställde man “tvåan” – med hög utbildning och fin familj. .

Tvåan var med i en mycket exklusiv “herrklubb”, dit han stundom tog kunderna och han framhöll gärna hur “social” han var – uttalat på snofsig brittisk engelska. Jag ser att kungen och hans son är med i klubben idag, men jag tyckte mest den var fånig: när jag skulle beställa mat märktes det mycket tydligt hur högt hovmästaren ansåg sig stå över mig – redan för att jag inte var man, tror jag. Tröttsamt.

Tvåan var i alla fall mycket stolt över sitt medlemskap. Ett ögonvittne berättade dock för mig att när tvåan gick in på den fina klubben gömde folk sig (bokstavligen!) bakom dörrarna. Det generade ögonvittnet, men tvåan märkte det aldrig.

Inte heller verkade han märka när en av våra mera temperamentsfulla medarbetare stormade ut ur hans rum efter ett samtal och smällde igen dörren så att putsen (bokstavligen!) rasade från väggen ovanför. Jag vet, för jag satt i rummet bredvid och hoppade högt. Men tvåan var oberörd. Jag antydde att han kanske skulle ta det varsamt med den temperamentsfulle, eftersom jag var rädd (för den temperamentsfulles skull) att denne annars skulle göra sig olycklig på honom. Men tvåan förstod inte vad jag pratade om, han hade intrycket att de kom ”utmärkt väl överens”.

Jag hörde aldrig någon förklaring, men tvåan fick aldrig tillträda jobbet som avdelningschef. Han verkade inte heller veta varför(?). Hans titel angavs i protokollen som “Herr” – varför man inte använde hans akademiska titel vet jag inte. Försökte man psyka ut honom? I så fall hade jag kunnat tala om att man var chanslös.

Vi förblev avdelningschefslösa.

Båda herrarna försökte hålla sig väl med mig, ibland på väldigt speciella sätt. Även efter att jag väldigt tydligt försökt visa tvåan hur illa jag tyckte om honom kallade han in mig på sitt rum för att visa ritningen till lägenheten dit han flyttade efter skilsmässan, speciellt “toan innanför ytterdörren, där tjejerna kunde gå in och dra upp brallorna”. Jag glodde tyst på honom och gick ut ur rummet. Han trodde nog att jag var charmad.

Situationen med de två rivalerna blev allt tramsigare. När jag skulle boka rum åt dem och våra uppdragsgivare på samma hotell blev de oense om var de skulle bo och jag tvingades lyssna till varför den andres förslag var jättelöjligt. Till slut sa jag till dem att göra upp sinsemellan och skicka in förloraren till mig med hotellnamnet. Slokörad och muttrande dök ettan sluligen upp.

Sen sa jag upp mig hos VDn, som var den som anställt mig, och talade om varför. Han frågade om det var OK att han kallade in de båda och tog upp problemet och det tyckte jag gick bra. Nån (dvs jag 😉 ) måste ju agera vuxet.

VDn talade om att jag sagt upp mig, och fortsatte: “Och det är ERT fel!” Ettan blev ledsen och beklagade, men tvåan förblev så oberörd att VDn hetsade upp sig tills han stod framför honom och vrålskällde, med ett darrande finger mot hans bröst. Han var inte så ung längre och ganska rödbrusig även i vanliga fall, så nu verkade slaganfallet hotfullt nära.

I denna uppjagade stämning öppnas (den tydligen välisolerade) dörren till sekretariatet och en intet ont anande sekreterare trippar in med VDns dagliga tekopp. (Så var det på den tiden.)

Hon stannar chockad och förvirrad innanför dörren och tittar på den frusna gruppen: den rödbrusige, den bekymrade ettan och jag, som nog inte heller såg så avspänd ut.

Det gjorde däremot tvåan. Han log älskvärt mot henne, växlade några vänliga ord och vinkade fram henne med koppen. Fullständigt oberörd.

Ridå.

Fråga: Hur kan man bli sån? 🤔