När vi köpte receptfria huvudvärkstabletter på Konsum häromsistens frågade man om vi inte ville ha den andra sorten, den som verkar snabbare. Nä, vi har tid, vi är pensionärer, sa vi oförstående…
Reklamfilmerna visar att vi – även som pensionärer – SNABBT kan bli av med träningsvärk, och inte behöver träna för att behålla rörligheten på äldre dar. Det räcker med piller och salvor.
Det finns allvarligare exempel.
Mamma fortsatte att vara deprimerad i decennier, trots diagnoser och tabletter av mångahanda slag, elchocker etc etc. Hon hade enorm respekt för läkarordinationer och när jag ifrågasatte om medicineringen verkligen hjälpte sa hon ödmjukt: “Man vet ju inte hur jag skulle ha mått annars.” På äldre dar fick hon stroke, och då verkade ångesten försvinna, tyvärr även delar av talet. Världens effektivaste ECT?
Jag var och är övertygad om att hon hade behövt samtal i någon form. Det tyckte inte läkarna. I brist på det pratade hon mycket med mig, vilket inte var bra för nån av oss: Jag var ju hennes barn, som hon ville skona från allt ont, och som har en helt annan roll än den jag tvingades in i.
Min enkla fråga är bara varför det måste vara antingen piller eller samtal. Kan man inte testa något som åtminstone inte skadar, exempelvis samtal? Också, liksom.
Nyligen läste jag ett debattinlägg med den klatschiga rubriken “Psykofarmaka gör mycket mer skada än nytta.” Peter C. Gøtzsche, specialistläkare inom internmedicin och professor i klinisk försöksdesign och analys, har studerat forskningslitteraturen från de senaste tio åren. I boken “Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse”, utvecklar han sina tankar:
De allra flesta läkemedelsstudier har gjorts av läkemedelsföretagen och är tämligen opålitliga, bland annat för att patienterna nästan alltid har varit i behandling innan de deltar i försöken, och enkelt kan gissa sig till om man fått aktiv medicin eller placebo, på grund av medicinernas lätt igenkännliga biverkningar.
Dessutom kan man utveckla ett beroende på de flesta psykofarmaka. När man då plötsligt går över på placebo kan det orsaka “cold turkey-symptom”, i form av exempelvis depression eller psykos.
Då är det inte så konstigt om studierna visar att den nya medicinen är bättre än placebo.
“Trots de formidabla snedvridningarna i de kliniska prövningarna säger patienterna själva att antidepressiva inte har någon effekt på depression. Det är enbart psykiatrikerna som i samma försök hävdar att de kan se en effekt, men det är ju inte de som ska behandlas” skriver debattören. Hans slutsats blir:
“Därför bör vi använda psykofarmaka i mycket liten grad och i stället satsa mycket mer på psykoterapi, som även har effekt på psykoser, och som inte ökar risken för att dö allt för tidigt eller ge hjärnskador.”
Eftersom detta är en provokativ debattartikel letar jag reaktioner från andra läkare. I Läkartidningen hittar jag flera som är bekymrade över att budskapet är så kategoriskt att det bara nås av redan frälsta. Och att det finns en risk att sårbara patienter slutar medicinera eftersom de blivit uppskrämda av förenklade mediabudskap.
En professor ger ytterligare skäl till överdrivet positiva testresultat: ett naturligt tillfrisknande eller att patienterna gärna vill göra doktorn till viljes. (Som min mamma)
En specialistläkare i psykiatri känner från sin kliniska verksamhet igen att “en tredjedel av psykofarmakaanvändningen är onödig (eller till och med skadlig) och att ytterligare en tredjedel hade kunnat ersättas med andra insatser”. Men även han skulle vilja ha en mera nyanserad bild i boken, eftersom den annars riskerar att bli ett slagträ mellan två skilda läger. Vilket han tycker är olyckligt, just för att den innehåller mycket som skulle kunna bidra till en bättre psykiatri.
Vid min ovetenskapliga koll hittar jag alltså ingen läkare som ifrågasätter fakta, bara det “medievänliga” sättet att formulera dem.
Sen läser jag hur det kan vara för dem det faktiskt handlar om – patienterna:
Jag passade inte in i diagnoserna, jag hamnade bredvid, och det var katastrof eftersom budskapet jag fick var att rätt diagnos kunde leda till rätt medicinering, vilket var min chans att få lindring och hjälp. (…)
Jag vet ju nu, att det inte var sant. Och jag vet att modeller och teorier alltid är bristfälliga. Jag vet att jag får ta del av dem och plocka de bitar som hjälper mig, att de pusselbitar jag hittat på vägen är lika mycket mina som någon annans. (…)
Först när hon fick någon att prata med kunde hon börja läka och se sig själv som något annat än ett obegripligt problem.
Att prata var inte enkelt. Det var år av intensiv kamp. Men de ledde framåt. Till skillnad från medicineringen som i den mest positiva tolkningen höll mig vid liv.
Oseriöst PS: Fast dr Phil erbjuder förstås en quick-fix: I ett program om åtta syskon, djupt traumatiserade efter att ha tillbringat delar av sin barndom inlåsta och terroriserade av sin far, tipsade han om sin sons skapelse: appen “Doctor on Demand”. Ett knapptryck, och “inom några sekunder” har man tillgång till en expert. HÄPP!
Ja, vad ska man säga…?
Så tänker jag... 🐾 
Personen på konsum gjorde något väldigt felaktigt. Man får INTE (absolut inte) peka på ett alternativ till den produkten som ni ville ha. Jag har jobbat på ett ställe som inte är apoteket och det är VÄLDIGT tydligt vad man får eller inte får säga ( när man inte är på apoteket alltså) man får skriva på avtal på detta till och med.
GillaGilla
Intressant, det visste jag inte. Jag tänker helt gammaldags: piller bara vid behov o då så svaga/lite som möjligt.
GillaGilla
Jag känner ännu ingen som mått bättre av deras antidepressiva. Speciellt inte när medicinen ska sättas ut trots att det inte finns ngt ”beroende” enligt läkarna. Däremot har de jag känner tyckt att det haft en avdomnande effekt. Är det just det som eftersträvas? Avtrubbade medborgare som inte kräver samtalshjälp?
GillaGilla
De gånger mamma var intagen började det rutinmässigt med att de dångade på med piller så att hon knappt kunde hålla sig vaken. Jag begrep aldrig tanken. Många år sen, men ibland får jag intrycket att inget ändrats.
GillaGilla
I vissa akuta fall kan jag tänka mig att man behöver kraftig mediciner som för att häva en psykos ex. Annars så tycker jag att antidepressiva läkemedel skrivs ut för lättvindigt och unga människor kan gå på dem år efter år m förlängd sjukskrivning. Om personen ifråga inte är tillräckligt ”stark” så kan det fortgå i evighet. Och diagnoser som kanske ligger i botten kommer aldrig fram för det går inte att nå avtrubbade psyken. Och sen en grej till är att det inte finns så mkt studier på kombinationseffektrna mellan läkemedel. Eller mellan läkemedel och droger heller för den delen. Många som inte blir hjälpta hamnar i olika sorters drogberoende. Svensk psykvård a la PRIMA ger jag inte mkt för. Min dotter slutade själv m antidepressiva och ångestdämpande efter att ha levt i en bubbla av skit i två år. Nu har hon kontakt med sina känslor igen. Men det tog säkert bortåt 8-10 månader innan hon blev ”sig själv” igen. Människor måste helt enkelt få hjälp att hjälpa sig själva ur depression genom ex samtal.
GillaGilla
Precis i de banorna tänker jag också. Tabletterna kan väl behövas f a man ska orka ta itu med problemen. För det är ju verkligen krävande.
Men nu verkar de lätt bli en quick-fix, snabbt att skriva ut. Och som kan ge både patient och läkare känslan att man fått/givit hjälp
GillaGillad av 1 person
Exakt. Klart icke-komplett hantering med andra ord.
GillaGillad av 1 person
Att det finns mycket skumraskaffärer inom läkemedelsbranschen tvivlar jag inte alls på. Men jag skulle vilja ta upp en annan sak som ibland känns nästan lite tabu…
Det sägs så ofta att samtalsterapi inte har några biverkningar. Har vi redan glömt bort epidemin av falska minnen framkallade i terapi (även av legitimerade utövare)? Thomas Quick är förstås vårt svenska paradexempel, men jag har också stött på ett par mindre spektakulära.
Väldigt snabbt (några månader) efter att jag först sökt psykvård fick jag en psykologkontakt. Där gick jag två gånger i veckan i runt tio år. Jag tror absolut att han var intelligent och välvillig, men jag blev inte bättre utan sämre. Något med att känna att jag verkligen försökte och försökte utan att lyckas sänkte min självkänsla ordentligt.
Hela tiden hade jag egentligen personer runt omkring mig jag kunde prata med, min man och framför allt vänner, irl och på nätet. ”Proffsen” gav jämförelsevis inte mycket då.
Nu på sistone har jag haft en ny samtalskontakt som jag verkligen klickar med. Hon har på kort tid hjälpt mig mycket med gamla trauman. Samtidigt mår jag fortfarande dåligt emellanåt, kan ibland bli självmordsbenägen. Då är det ytterst sällan jag ringer eller mejlar henne. Även om jag känner förtroende så är jag rädd att hon ska säga något som tippar mig över kanten (jag vet av erfarenhet att även utbildade personer kan ha svårt att sätta sig in i hur man kan tänka i en kris).
GillaGilla
Ja, speciellt Quick-cirkusen var skrämmande. Och psykologerna agerade väl med de bästa föresatser, som jag uppfattade det. Åtminstone till att börja med.
Det visar ju hur komplicerat det är, o då kan det kanske kännas enklare med piller… (Även om ex vis min mamma ibland reagerade precis tvärtom.)
Jag tror man behöver båda sorters prat, proffs och nätverk. Att det inte är nåt vinnarkoncept att vara terapeut åt sin mamma, det vet jag…
GillaGilla
Terapi bör vara av rätt sort, vid rätt tidpunkt och till rätt person. Nog lite svårare än man kan tro. Men det kan absolut vara till stor nytta också.
Jag är verkligen inte heller någon stor anhängare av att föräldrar ska prata av sig till sina barn, det blir liksom ombytta roller. Så gott det har gått har jag i min förvirring försökt undvika det, och jag tror att det är en anledning till att vi kan ha en bra relation idag, min äldsta har sagt att han har kunnat vila i att jag har haft ett nätverk och han har inte känt att det vilat på honom att ta ansvaret. Tack och lov!
GillaGilla
Låter bra med din son.
Våra samtal blev ju ganska kontraproduktiva – mamma fick dåligt samvete f a ha belastat mig med sånt jag inte borde behöva veta, och jag levde lite i skuggan av ”bara mamma blir bättre”. En stor lättnad när min fina morbror en tid också var med. Så att man inte var ensam. (Min dåvarande man ställde alltid upp och var fästad vid mamma, men han var ingen ”pratare”.)
GillaGilla
Och eftersom jag är kärringen mot strömmen idag 😉
Jag hör att många känner sig avdomnade av mediciner, och tvivlar inte alls på det. Vill bara säga att det också kan vara mycket individuellt. Jag har ätit massor av mediciner under åren, av olika typer. Antidepressiva gör mig snarast FÖR känslomässig. Högre doser lugnande som sobril gör mig dämpad, men det tar jag bara vid enstaka tillfällen (just nu är det när jag ska gå till tandläkaren vilket jag tycker är läskigt!). Rejäla doser antipsykos-mediciner gör mig trög, men det har jag bara tagit korta tider när jag varit riktigt uppskruvad och kanske paranoid. Ja, och så Theralen då som är en sån där sömn-och lugnande medicin, ej vanebildande, som man t.o.m. ger till småbarn – däckar mig helt.
Just nu tar jag dagligen tre mediciner (vågar jag kalla dem tunga? alla psykmediciner brukar ju omnämnas som tunga). Jag kan känna glädje, skrattar många gånger om dagen, kan gråta, bli arg, kan känna kärlek… Jag är fullt införstådd med att det inte fungerar för många, men vi som ändå har viss glädje av medicinerna kan väl få vinka lite i hörnet? 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack för att du är käringen mot strömmen! 🙂 Det är ju dessutom du som vet vad vi snackar om.
Och jag är verkligen jätteglad åt att medicinerna fungerar för dig. Det jag reagerar mot är just fyrkantigheten vi stötte på: antingen var man ”pillerdoktor” eller ”snackare”, liksom. Jag tror det behövs individuella kombinationer, eftersom vi är individer.
GillaGilla
Man ska väl inte alltid skylla på resursbrist, men… När väntetiden för att komma till en psykolog kan vara ett år (i bästa fall). När ett genomsnittligt läkarsamtal tar 15-20 minuter (kanske var 3:e-4:e månad om det inte är riktigt akut). När man även drar ner på sjukgymnaster (som kan vara jätteduktiga på att hjälpa till med avspänningsövningar och kroppskännedom) och arbetsterapeuter (som kan anpassa arbetet och vardagen). Nä, jag fattar inte hur kvaliteten ska höjas och man ska se mer till individens behov. 😦
GillaGilla
Nedstämmande…
GillaGilla
Antidepp eller vad man nu ska kalla det har väl som mål att trubba av, eller sluta tänka – och samtal hade nog varit klösningen ibland. Svårt det där ..
GillaGilla
Elände med denna eviga quick-fix-brist. 😉
GillaGilla
Eller hur?
GillaGillad av 1 person