Jag orkar inte följa presidentvalskampanjen längre – blir bara förvirrat vettskrämd utan att i alla fall kunna göra nåt. Till och med den amerikanska satirtidningen The Onion, som skämtat om presidentvalrörelser sedan 1988, verkar misströsta: ”Det är svårt att skruva upp volymen när högtalaren redan exploderat och allas öron redan blöder”, säger en medarbetare.

Men jag fortsätter att intressera mig för hur det har kunnat bli så här. Funkar inte demokratin? Hur ska vi då göra?

Så jag läser en artikel: “Okunnighetens dilemma – demokratins problem”.

Frida Stranne har bevakat presidentval på plats sen 2004. Personer med  mångårig erfarenhet från presidentadministrationer och arbete i kongressen, framhåller att amerikaner generellt är obildade och saknar kunskaper om politiska sakfrågor. Därför röstar många baserat på känslor och är lätta att övertyga av en skicklig kampanj.

”Men det mest anmärkningsvärda är att jag upprepat fått påtalat för mig att etablissemanget i DC gärna ser att den här okunnigheten bland breda delar av befolkningen fortsätter, implicit att det bara skulle ställa till det om befolkningen blev mer insatta.”

En så arrogant inställning skulle ju göra det lättare att förstå avskyn mot allt som har med ”etablissemanget” att göra. Det känns som en annan värld när jag för väldigt många år sen läste om politikerföraktet i USA och inte förstod hur man menade. I mitt gamla trygga folkhem (så länge sen var det!) var politiker idealister med visioner om hur samhället skulle kunna förbättras, visserligen med olika uppfattningar om HUR det skulle göras, men ändå… (Min  uppfattning KAN i och för sig förklaras av att jag inte var så gammal då. Det är jag nu.)

Den grupp amerikaner som har råd att gå i bra skolor får utbildning i världsklass, resten lämnas åt sitt öde. Detta är ett problem både för samhället och demokratin. Stranne fortsätter:

”Att medierna i USA allt mer förmedlar infotainment (nyheter i underhållningsform) liksom dess politiserade format, där olika tv-bolag och radiostationer blivit kanaler för en viss politisk ståndpunkt, fördjupar problemen ytterligare.

När rollen som sakligt granskande överges får människor en bild av världen eftersom de oftast väljer samma kanaler för sin nyhetskonsumtion. Det likriktar och hotar att till slut även begränsa tanken hos dem som försöker bilda sig en uppfattning av existerande variationer. Man tar till sig sådant man tycker är bra och hoppar över det som är obekvämt för det egna intellektet.”

Hon ger några exempel: En kvinna som varit demokrat i alla år tänker rösta på Trump. Hon är visserligen bekymrad över hans lynne och håller inte med om allt han säger, men är säker på att Mike Pence kommer att lugna ner honom.

”Eftersom hon tidigare berättat att hon alltid varit progressiv i värdefrågor frågar jag henne om hon då inte är bekymrad över att Pence faktiskt är djupt socialkonservativ och mot gayrättigheter. Hon funderar en stund, säger att hon aldrig hört talas om det, frågar mig om det är sant och säger sedan att hon kanske inte röstat på Trump om hon vetat.”

En taxichaufför med stort miljöengagemang tänker inte rösta alls, eftersom Sanders inte vann primärvalen. När Stranne föreslår att han kunde rösta på miljöpartiet ”The Green Party” vet han inte att ett sånt parti finns – trots att han är intresserad av både politik och miljöfrågor.

Vid artikeln finns länkar till relaterade artiklar. En av dem går till ”Expressen TV:s Valstudion”, där en statsvetare, en riksdagsledamot och en journalist debatterar valet i USA.

Jag har ju gått en kvällskurs i journalistiskt skrivande, där jag lärde mig att rubrik och ingress är centrala för journalister – har man lyckats med dem går resten på rutin, sa vår lärare.

Här lyder rubriken: Höglund: ”Han kanske är en hygglig skit”

Ingressen har jag lärt mig ska sammanfatta det viktigaste i artikeln, samtidigt som den väcker nyfikenhet på att läsa resten, fast man redan fått en ”VD-sammanfattning” av innehållet.

Detta är alltså det viktigaste som sas i den valstudion:

“Donald Trump har fått kritik för flera sexistiska kommentarer och anklagats för sexuella trakasserier av många kvinnor.

Det har fått Elisabet Höglund, journalist och författare, att vara på sin vakt.

– Han kanske är en hygglig skit om man träffar honom, så länge han inte tafsar mig i baken, säger hon i debatten i Expressen TV.”

“That’s infotainment!” (Eller?)