I tidningen såg jag nyligen att svenskar över 40 saknar telefonvett. När jag läste vidare insåg jag att jag (åtminstone i det här avseendet) tillhör den yngre generationen – fast jag är 70+!
(Det var väl det jag trodde hela tiden.)

Samtidigt är jag så gammal att vi inte hade någon telefon hemma när jag var barn. Och det enda vaga minne jag har från när vi hälsade på min mormorsmor uppe i Piteå var att jag i ett obevakat ögonblick låtsaspratade i hennes telefon.

Plötsligt började dåtidens telefonist prata i luren. Antagligen frågade hon vem jag ville ringa till,. Eller så sa hon att jag skulle lägga på luren, för telefonen var ingen leksak (på den tiden). Hursomhelst slängde jag omedelbart ifrån mig luren – och minns SKRÄCKEN när den PRATADE! 😱

Sen dess har jag aldrig riktigt kommit sams med telefoner.

Fortsätt läsa ”Min telefonskräck har blivit modern! 😜”

Läste om en (vuxen) uppsalabo som såg att Centralstationen var översvämmad, och omedelbart åkte dit. Hela familjen hängde med. Inte för att hjälpa till, utan för att – bada.

I tidningen berättar hon:

”Jag blev förvånad över att det inte var avspärrat när vi kom dit.” Och: ”Vi hade hört talas om att det kunde finnas en risk för farlig elektricitet, men kontrollerade att rulltrapporna var avstängda och sådär. Sedan befann det ju sig andra människor i vattnet.”

En ordningsvakt kom förbi, och uppsalabon räknade med han skulle be dem lämna platsen. Men: ”Han tittade bara på oss en stund men sa ingenting.”

Han kanske saknade ord? Det skulle jag ha gjort.

Fortsätt läsa ””Varför spärrade ingen av?” Om hur olika vi tänker.”

Åter i Stockholm var det dags för återbesök på St Eriks. Där var inte många patienter – och inga läkare. Småningom fick vi veta att flera blivit sjuka, och det kan jag ha förståelse för, speciellt i semestertider.

En medpatient tyckte att de åtminstone borde kunna göra en uppskattning av hur lång tid det skulle ta. Själv var jag nöjd med att veta vad förseningen berodde på och att jag skulle bli undersökt till sist – hellre ordentligt än snabbt. För det kan väl vara svårt att veta hur lång tid de olika patienterna skulle ta, tänkte jag.

Jag fick oväntat rätt.

När det blev min tur bad den stressade läkaren om ursäkt för förseningen – flera var sjuka, så hon tvingades springa emellan. Men undersökningen stressade hon inte med. Precis som tidigare i Mölndal tvekade även denna läkare: Fanns något hål på näthinnan eller inte? Nu hade ju åtminstone en del blod försvunnit, så sikten borde vara bättre.

Fortsätt läsa ”Del 3: Laser i ögat 👀‼”

När man är nr 43 i telefonkön kvällen före midsommarafton tar det ungefär trekvart att komma fram till sköterskan. Sen blir det ny väntan.

Jag talade om att jag nu inte såg någonting alls på mitt välfungerande öga och efter några frågor fick jag vänta medan sköterskan sökte en ögonspecialist.

Vid det här laget hade jag lite kramp i handen av att hålla i telefonen, men hon lugnade mig med att om samtalet skulle brytas skulle de ringa upp igen. Till slut fick jag ändå lägga på för att bli uppringd av en sköterska, som gav mig en akuttid morgonen efter, trots att det var midsommarafton. Och ja, jag frågade vad som hände om vi åkte in direkt: Då får ni vänta tills de öppnar, och den vanliga akuten hänvisar bara till ögon. Vi väntade hellre hemma, till min egen förvåning sov jag till och med.

Fortsätt läsa ”Del 2: Efter midsommar på ögonakuten, med bästa ögat blint”

Jag är ju nojjigt rädd om mitt högra öga. Det andra var redan från början så dåligt att hjärnan aldrig kopplade på det: En kort glimt, sen bara flimmer.

Senare generationer har i det läget fått ”lapp för ögat”, men på min tid upptäcktes det först i skolan. Och då var det för sent att åtgärda: ”Det räcker ju med ETT fungerande öga” sa man.

Men när jag var i tidiga tonåren spände en ögonläkare ögonen i mig och sa strängt(?): ”Har du tänkt på att om det händer nånting med ditt högeröga är du så gott som blind?” Jag tror att hon egentligen var irriterad över att min lugg trillade ner i ögonen när hon skulle undersöka, men eftersom jag inte visste att det då var ALLDELES för sent började jag uppskrämt träna på egen hand: höll för det friska ögat exempelvis varje gång jag satt i T-banan. Småningom tog det allt längre tid innan flimret kom, så jag fortsatte ihärdigt.

Fortsätt läsa ”Plötsligt hände det: Mitt enda välfungerande öga la av. PANIK! 😱”