Jag pratar aldrig barnspråk med småbarn. Jo, jag skojar förstås jättebarnsligt med både barn och vuxna, men när jag pratar gör jag det ”riktigt”. Även små barn förstår mycket svårare saker än man tror, om man förklarar. Och de har många spännande synvinklar att titta på världen ur. Om man lyssnar. De tänker på sitt eget sätt, och behöver inte – som vuxna – gå på kurs för att lära sig att tänka ”utanför boxen”.

Så vill jag att man ska kommunicera med mig också!

Flämtande i värmen sitter jag inomhus och läser om de skenande skogsbränderna. Hur helvetiskt det är att försöka släcka dem i hettan kan jag inte ens föreställa mig. I kampen mot skogsbränderna verkar de vattenbombande flygplanen vara effektivast. Men Sverige har inga egna plan, utan får låna dem.

I DN läser jag om den politiska argumentationen kring bränderna:

”Regeringen gör för lite. Oppositionen är opportunistisk.” Replikerna om skogsbränderna i dag är förvillande lika dem under branden i Västmanland valåret 2014 – men med ombytta roller.
– Det är sådant här som gör folk trötta på politik, säger professor Orla Vigsø, expert på politisk retorik.

Och jag håller med.

Ett av exemplen: På tisdagen ”rasar” Beatrice Ask i Aftonbladet: ”Jag är besviken på regeringen. De här elcyklarna som man ska subventionera kostar ungefär vad det kostar att köpa fler brandplan.” På torsdagen nyanserar hon sig i DN: ”Det är inte den här regeringen som är bakgrunden till att vi har bränderna. Det är inte en kritik.” Om att köpa in flygplan: ”Den frågan måste diskuteras när det här över.” och ”Nu har vi ett europasamarbete som vi drar nytta av, och det finns varianter på det, som Morgan Johansson tagit upp.”

Det jag inte begriper är: Varför kan inte hon (och andra!) nyansera sig från början? Är slagkraftiga ”one-liners” verkligen det viktigaste? Och, i så fall: Är inte meningen med dem att de ska vara korrekta? Nånting man står fast vid och utvecklar i en längre text, ungefär som jag en gång lärde mig att skriva ingresser till artiklar?

Fast det kanske blir för trist. Det orkar bara vuxna läsa och såna finns ju inte – i twittrandets tid. Eller?

Sen läser jag dessutom i DI en ledare med den provocerande rubriken ”Sverige har redan vattenbombare”: Flygplanen är nämligen en del av EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism, som bygger på samma logik som en bilpool eller ett försäkringsbolag: Viss beredskap samordnas mer effektivt på EU-nivå, annan på nationell nivå hellre än regionalt eller kommunalt. ”Ingen anser till exempel att Härjedalens eller Ljusdals kommuner bör äga egna brandbekämpningsflyg.”

EU:s Emergency Response Coordination Centre kan man läsa mera om här: ”EU assists Sweden fighting forest fires”. Senare hör jag att vi nu får mera hjälp från EU. Så det låter väl ganska smart.

Som oinsatt kan jag i och för sig tycka att det verkar ta väl lång tid att få hit planen, men det kan finnas skäl för det. Som jag i så fall vill att man ska tala om för mig – som om jag var en vuxen människa.

Det finns alltid mer information. Fast då måste man leta, bortanför alla one-liners.

Hur var det nu med det ryska erbjudandet om vattenbombare som Sverige tackat nej till? Jag hade också sett det nånstans. I DNs faktagranskning och Viralgranskaren läser jag att uppgiften kom från ett Facebook-inlägg: ”Har Sverige helt tappat förståndet? Ryssland erbjuder Megahjälp för att släcka våra skogsbränder. Sverige tackar nej. Nu får det fan vara slut på ryssofobin!”

Inläggets bild visar sig vara en manipulerad bild från en photoshop-tävling 2013 och är hopsatt av två bilder. Och Sverige har visserligen tackat nej till ryska vattenbombningsplan, men det var 2014 och berodde på att flera plan i luftrummet ovanför branden skulle innebära en olycksrisk. Där var redan fullt av italienska och franska plan.

Men den 18 juli hade inlägget om det ryska erbjudandet delats över 3.500 gånger, med många ilskna kommentarer. 😦

Det blir faktiskt mera spännande om man komplicerar tillvaron genom att försöka ta in hela bilden. Dessutom ökar chansen att kunna rätta till fel om man är medveten om att det inte räcker att peka ut en bov att (åtminstone bildligt) avrätta. Inte ens i Macchiarinifallet räcker det att bara avlägsna Macchiarini. Den viktiga frågan är vad som möjliggjorde honom. Först när man rättat till det kan man förhindra att något liknande händer igen. Bosse Lindquist, som gjorde den avslöjande dokumentären ”Experimenten” kommer snart med en ny bok om just detta: ”Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska”. Den ska bli spännande att läsa.

SD säger sig ha enkla svar på svåra frågor. Och det verkar locka många: ”Åter till det gamla idylliska Sverige.” Vi som var med då känner inte alls igen oss (inte jag i alla fall), men det verkar inte göra nåt. Trump har VÄLDIGT enkla svar – även om de samtidigt är diffusa och ibland går åt flera håll samtidigt: ”Putin var inte ansvarig. Jo förresten, Putin var ansvarig.” etc. Men det verkar ändå vara ett vinnande koncept och han lär ha goda chanser att bli omvald 2020.

Själv KAN jag faktiskt ha två tankar i huvet samtidigt, ibland ganska långa såna. Och om jag inte kan det behöver jag träna på det.

Så tänker jag. Men kanske är det bara jag. Kan det vara åldern, tro? 🤔