I december 2017 rapporterade Socialstyrelsen att andelen unga (10–24 år) som fått någon form av psykiatrisk vård nästan fördubblats under perioden 2006–2016. Nu kommer organisationen Mind (som förebygger psykisk ohälsa och självmord) med en ny rapport, som visar att även om ungas psykiska ohälsa är ett folkhälsoproblem, har förekomsten av allvarligare psykisk ohälsa inte ökat under det senaste decenniet. Däremot är det flera som får vård. Och Sven Bremberg, en av Sveriges främsta forskare på ungas psykiska hälsa, håller med.

Hur hänger det här ihop egentligen?

Jag hörde nyheten i P1, men ingen tidning verkar ta upp den (alarmistiska nyheter säljer kanske bättre?) och Socialstyrelsen säger att man vill sätta sig in i de nya uppgifterna innan man svarar. Jag kan ju inte ha en aning om vad som är rätt. Men som vanlig gammal tant skulle jag bara vilja tala om för alla ungdomar (och andra):

Det finns inga perfekta människor – varken inuti eller utanpå.
Hur det än ser ut på Instagram.

Alla – utan undantag! – är osäkra och sökande under tonårs- och ungdomstiden. (Kanske speciellt de som inte visar det.) Och om man tänker efter förstår man att det måste vara så: Först är man ett litet barn, helt naturlig och omedveten. Allteftersom man blir äldre börjar man iaktta sig själv utifrån och kunna känna in sig i andra. Och SEN: POFF 💥‼  exploderar hormonerna. Kroppen förändras. Man vet inte längre vem man är/ska vara. Känner en stark, obetvinglig längtan – någonstans. Humöret går upp och ner, alldeles utan orsak.

Den goda nyheten är att alltihop är precis som det ska vara. För det är ju under den tiden man ska hitta sig själv och komma fram till hur man vill leva sitt liv. Precis som puppan blir fjäril. Eller knopparna brister – för att det ska bli blommor:

”Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.” Men:

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Det är inte bara vackert, det är sant också.

Efter sextio år har jag fortfarande starka minnen av hur jag satt i fönstret, längtade ut (vart?) och var världens ensammaste. Med för stor näsa och för mycken ängslighet. Ibland var jag oförklarligt glad, andra dagar grät jag förtvivlat, utan att ha en aning om varför. Men småningom märkte jag att det gick över efter ett tag. Det var inte farligt. Då blev det lättare att stå ut när det kom igen – för det gjorde det.

Jag minns hur viktigt det var att jag kände förståelse från min mamma, även om jag inte tror att vi pratade om hur det var. Det hjälper mycket att känna att man inte är ensam. En del behöver mer hjälp än så och jag hoppas/tror att det inte längre är skämmigt att söka vård när det behövs, på samma sätt som man går till tand- och kroppsläkare.

MEN det finns ingen genväg för att bli vuxen. Man kan aldrig ”smita förbi” jobbigheter genom att döva sig på olika sätt – med droger, piller, nöjen, arbete, Man kan inte heller överlämna ansvaret till någon annan. Man måste hitta sitt sätt att ta sig igenom det. Det är bara man själv som kan leva sitt liv – ibland med lite hjälp. Annars lever man någon annans föreställning om ens liv, och det brukar inte bli särskilt bra, hur välmenande denne andre än är.

Inte är man vaccinerad när man väl lyckats bli vuxen heller, kan jag avslöja. Däremot är man bättre rustad nästa gång, eftersom man vet att man genomlevt tidigare kriser – och på vilket sätt. Det ger en grundtrygghet, även om man hela livet förblir sin egen människa, med alla fel och brister. Och förtjänster.

Alla vuxna vet detta, men det är inte alla som talar om det. En del föredrar att hålla masken och alltid låtsas att allt är bra.

De knopparna har nog inte riktigt slagit ut. Tror jag.

Jag läser mera om de nya forskningsresultaten. Minds rapport är en kunskapsöversikt med lärdomar från Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), Sveriges kommuner och landsting (SKL), barnrättsorganisationer, med flera. Den redovisar även internationell forskning.

Slutsatsen är att den psykiska ohälsan bland unga, både i form av psykiska besvär och diagnoser, inte har förändrats från år 2000. Däremot är det betydligt fler som får vård. Här finns sammanfattningen och länk till hela rapporten: ”Mind vill nyansera debatten om ungas psykiska hälsa”.

Det finns en risk att alarmistiska budskap påverkar unga negativt och förmedlar en känsla av hopplöshet, säger Karin Schulz, generalsekreterare på Mind. Vi vill inte att unga ska behandlas som sjuka, när de har fullt normala känsloreaktioner. Men de som verkligen behöver bör få ett mycket snabbare, mer individanpassat och koordinerat stöd.

Det finns flera tänkbara förklaringar till att allt fler får någon form av vård för psykiska problem: Det är inte längre skamfyllt, och med ökad öppenhet kan flera få hjälp. Dessutom har diagnoskriterierna utvidgats. Båda dessa omständigheter gör att det blir lättare att få hjälp, vilket ju är bra. Livsförutsättningarna har också förändrats, inte alltid till det bättre: Att reagera på exempelvis nätmobbning kan vara sunt, inte ett uttryck för psykisk ohälsa.

Men om många unga söker vård fast de inte skulle behöva används vårdens resurser felaktigt. Det är vuxenvärldens ansvar att se till att unga kan hantera livsutmaningar, säger Minds generalsekreterare. Då kan de som verkligen behöver få snabbare och bättre hjälp.

Det gäller att att inte skapa problem i onödan, vilket är risken när man ständigt beskriver unga som sårbara.

Mind rekommenderar:

1. Sjukdomsförklara inte i onödan.
2. Ge unga färdigheter som hjälper dem hantera livet.
3. Ge bättre vård till utsatta unga.
4. Var närvarande som medmänskliga vuxna.

Och tänk! Det var ungefär det jag försökte, redan innan jag läst Minds råd! Bra va? 🙂