I Berlin och Ungern fanns människor som inte visste att de skulle dyka upp i mitt liv. Mycket senare.

Berlin

Fin familj. De var en av de första i stan som hade en flott bil.

Enda dottern blev småningom min svärmor.

Hon gifte sig mycket ung  med en 9 år äldre f d smed från lantlig småstad vid östersjökusten. Hennes mamma var INTE glad, jag misstänker starkt att de var ”tvungna”. 25 år senare var jag med på det silverbröllop de firade som ett andra bröllop, med betydligt flottare middag än den ursprungliga – bröd med flott…

Hans pappa var också smed. Han blev tidigt självförsörjande (utslängd hemifrån?) När hästarnas antal minskade och det blev kärvare att vara smed blev han militär. Körde och lärde andra att köra stridsvagn. Det var trygghet. Och han var stilig i sin uniform – jag har sett kort.

Sen kom kriget.

Jag tror han var vid alla fronter, slutligen i Sibirien, där han blev krigsfånge. En gång fick vi se brev han skrivit på björknäver. Han överlevde nog till stor del på grund av den envishet och olydnad som utmärkte honom hela livet (”tjockskallig”). Samt en stor portion tur. Många år senare undersöktes hela familjen (inklusive min man i Sverige) för misstänkt salmonella, som jag minns det med ursprung i den sibiriska fångenskapen. Isolerad på sjukhuset ville min svärfar ha sina egna underkläder, tvättade hemma. Och hans lydiga hustru ställde upp och smugglade in dem.

Det pratades inte om detta när jag kom in i familjen på sextiotalet. Men en gång (1971 när vi gifte oss?) visade min mamma intresse för historien och då tog man fram bland annat björknäverbrevet och den bok min svärmor som tonåring fått vid sitt Jugendweihe (tror jag det hette). Den innehöll ungefär samma historier om Adolf Hitler som dem jag läst om Jesus i Barnens Vän, som jag fått av en religiös tant i Piteå: Han skänkte sin rock till en frysande, etc.

Ungern

Hon följde med en kompis till tåget – och kom aldrig hem igen. De tog henne på stationen. Senare har jag hört att det var samma dag som nazityskland invaderade Ungern. Hon var 23 år.

En tid sorterade hon kläder utanför en av gaskamrarna. Hon satt i Auschwitz och (tror jag) Bergen-Belsen, kanske var hon i flera läger. Efter kriget kom hon till Sverige med de vita bussarna och gifte sig småningom med min morbror. (Rättelse: Senare har jag hört att hon kom med båt till Sverige.) Såvitt jag vet pratade hon inte mycket om vad som varit, men hennes son utvecklade senare ett stort intresse för judendom och Israel. Så stort att hans pappa någon gång sa: ”Jag lever ju omgiven av judar”. Jag minns henne som tungsint, med mycket mörk röst och mörka, sorgsna ögon.

Småningom blev hon min moster.

En annan ung kvinna från Ungern  följde också med de vita bussarna till tryggheten i Sverige. Men chauffören som hon satsat på motsvarade inte riktigt förväntningarna. I Sverige blev det tydligt att han kom från ganska små förhållanden, tror han bodde hos sina föräldrar på landet. Hon lämnade honom, blev sittande med pojken i ett övermöblerat hyresrum, där han fick stryk om han rörde värdinnans prydnadssaker. Det mådde han nog inte vidare bra av.

Han blev min fosterbror. Läs mer under Enskede efter kriget.

Liksom allt annat blir även ljusa den bilden av de vita bussarna mera komplicerad om man börjar läsa in sig. Läs längst ner på Enskede efter kriget och en fyllig faktasamling på Wikipedia: Vita bussarna, inklusive länkar till 2000-talets debatt:

Efter andra världskrigets slut hade aktionen med de vita bussarna högt anseende och med all rätta – många fångar hade blivit räddade. Men efterhand har det rests en del frågor om prioriteringarna av de skandinaviska fångarna…

---