Först och främst: Jag anser att människor ska få vara som de är – tjocka, smala, kvinnor, män, HBTQ+, introverta, extroverta, olikfärgade, glada, lessna, whatever (förutsatt att det inte skadar någon.) Med det sagt funderar jag …

Bland högprofil-feministerna verkar det finnas många tjockisar. Med tanke på hur ihärdigt de hävdar att utseendet inte har någon betydelse blir jag faktiskt förbryllad över den energi de lägger på att framhålla hur tjocka och håriga de är.

Jag rakar mig inte heller men tycker inte att det är något att prata om, utan bara bekvämt och naturligt. (Självrannsakan: OK, när jag var yngre – och hade rikligare hårväxt – hände det att jag rakade benen, när jag skulle vara barbent i kjol. Men aldrig någon annanstans…)

Åter till tjockisarna. Artisten Molly har i kroppsfixerade Hollywood (men även här hemma) fått många gliringar för att hon inte är tillräckligt smal. Hon led av det och startade en kampanj:

Jag vill att vi breddar normen och ökar acceptansen för att vi ser olika ut.

Det låter väl behjärtansvärt och hon fick mycket uppskattning för initiativet.

Men egentligen var det ”FEL FEL FEL” läser jag. För Molly är inte tillräckligt tjock för att kampanja mot mobbning av tjocka – bestämmer samma personer som hävdar att män inte får uttala sig om feminism – även om de är feminister. (Vilket inom parentes är samma personer som inte tillåter någon att ”förminska deras upplevelse” i olika sammanhang. Gäller inte sånt Molly? är min stilla undran… )

Själv skulle jag – även i detta fall – välkomna alla som engagerar sig för samma sak som jag. Men… det är ju jag det.

Det här med fetma är ju knepigt. Det finns tveklöst ett sjukt smalhetsideal (som Molly reagerade emot) och det finns mobbning (som ALLTID är fel), men det finns även faktiska hälsorisker med fetma. Och vad är fetma? I dagligt tal ett vitt spektrum mellan ”trivselvikt” ända upp till människor som inte kan röra sig alls p g a sin övervikt. (Vilket de givetvis inte mår särskilt bra av.)

Det sjuka idealet säger som Wallis Simpson: Man kan aldrig vara för smal. (Eller träna för mycket.) Vilket ju inte stämmer.

På jakt efter det friska idealet hittar jag följande definition på ”trivselvikt”:

Trivselvikt är en mångfasetterad blandning av självbild, matvanor, fysisk aktivitet, kroppskännedom, den sociala närmiljön och medicinska faktorer.

Det innebär väl att man bland andra kroppsliga symtom även har hyfsad koll på om man börjar skena i vikt (uppåt eller neråt), för det kan ju behöva åtgärdas. Att bara kasta ut speglarna och vågen tycker inte jag verkar särskilt konstruktivt.

Jag är övertygad om att vi har olika lätt att gå upp i vikt – det är därför tanken på trivselvikt verkar logisk. Själv har jag tydligen inte anlag för fetma, dessutom gillar jag lyckligtvis mest ”nyttig mat”. Är visserligen svag för choklad (ljus och söt!), men äter måttligt av den. Om chips vore nyttigt skulle jag kunna äta VÄLDIGT nyttigt ;), som det nu är köper jag inte sånt – för det är enligt min erfarenhet inget man äter bara måttligt av… )

Detta sammantaget förklarar troligen varför jag, trots att jag aldrig gympade eller tränade, ändå var natursmal ända fram till och med klimakteriet. Då omfördelades min kropp snabbt så att läkaren påpekade att mitt midjemått faktiskt närmade sig övre gränsen för det nyttiga (trots OK vikt och BMI). Det kändes så där…

Nu tycker jag att det var bra, eftersom det fick mig att börja röra på mig mer, vilket jag känner att jag mår bra av.

Men även när jag fortfarande var natursmal så märktes det direkt om jag började käka kvällsmacka (chips undvek jag redan då). Att den vanligaste orsaken till verklig fetma bara är gener och därför inte går att påverka köper jag inte.

Varifrån kom i så fall fetmaepidemin? Plötslig genförändring hos stora befolkningsgrupper?

Man kan tycka att överviktiga borde lämnas ifred, eftersom de antagligen känner till riskerna. Det som oroar mig är när en del av dem påstår att det inte är ohälosamt. 35-åringarna framhåller att de är friska trots övervikt.

Newsflash for you: Kroppen förändras. Tro mig, jag vet…

Cancerlarmen kommer och går, men enigheten om att fetma inte är bra för kroppen består – såvitt jag kan se. Därav oron för den s k fetmaepidemin.

Fyrkantigheter stör mig. Alltid. Den som har ”trivselvikt” och får veta att det är ”över gränsen” kanske ger upp, hänvisar till gener, slår sig ner i soffan med sina chips och slänger ut speglar och vågar. Det är mänskligt. Och trist.

Som i alla andra sammanhang: Var och en av oss har ansvaret att göra det bästa av det vi fått. Men: Det ska vara ett informerat beslut, man ska känna till riskerna och väga in dem.

Återigen: Människor ska få vara som de är. Till och med den som tycker att livet blir meningslöst om man inte får frossa i majonnäs ska få välja att göra det. Leva längre men meningslöst verkar ju inte – meningsfullt…

 

---

Pinsamma hörnet:

Jag trodde länge att engelska ”wheel” kunde betyda ”djur”. Jag visste alltså att ”djur” heter ”animal”, men var övertygad om att det ibland kunde heta ”wheel”. (Som tur är översatte jag aldrig så 🙂 Plötsligt en dag insåg jag att jag hört fel på ”djur” och ”hjul” när någon, långt innan jag lärt mig engelska, muntligen översatt sångtexten ”There’s a little wheel a-turning in my heart”.

Villfarelsen levde kvar länge, jämsides med den korrekta informationen. Fast nu vet jag bättre.

Svårare har jag att bli av med den gamla slagg som skvalpar runt och ibland viskar till mig att tjock = lite korkad. Fast jag skäms och vet att det inte är så. Och självklart aldrig skulle släppa ut tanken, jag tror ju inte ens på det. *)

Hur kommer det sig att denna desinformation lever kvar? Jag vet inte. Det är väl sånt vi alla får jobba på.

Opassande fniss:
*) (Fast lite tveksam blir man när samma (överviktiga) person tveklöst slår fast:

Övervikt är ärftligt. Genetiskt betingat. De flesta kan faktiskt inte gå ner i vikt alls.

och skriver:

Var åt jag lunch? McDonalds. Vad äter jag ikväll? Chips. Igårkväll? Chips. Imorron kväll? Chips…

Okeeej?