Och hur länge kan man köra med”Tänkte inte på det!”? När bör man börja fundera på att ta ansvar för sina egna handlingar? Jag funderar på uppvisnings­hysterin.

Vi omges av vad jag kallat plastmänniskor  som verkar göra allt för att synas. Ett sätt är att spela riktigt korkad. Jag hoppas åtminstone – innerligt – att man bara spelar, för att få de 15 minuter i rampljuset som Andy Warhol pratade om.

Och tidningarna hoppar tacksamt på, ju dummare desto bättre…

Tydligast blir fenomenet i de s k dokusåporna vi översvämmas av. Jag kryssar mellan kanalerna för att undvika dem, men de översvämmar ju även tidningarna, så det är svårt.

Jag minns den första ”Robinson”, som (1997) presenterades som något helt nytt:

en variant av Robinson Crusoe, ”Flugornas herre” och ”Tio små negerpojkar”

och orsakade oerhört mycket debatt för att utröstningen var kränkande. Alltså: Själva proceduren att man skulle rösta ut någon var i sig kränkande. (Snacka om att tiderna förändrats… ) Den först utröstade tog livet av sig. Aftonbladet sammanfattar:

Man kan lätt påstå att ”Expedition: Robinson” tog oskulden på de svenska tittarna. ”Svensk självmords-tv” fick efterföljare i hela världen. ”

Sen dess har konceptet skruvats många varv. Nu tävlar man snarast om att ”kränka sig själv”, med korkade utspel, utmanande bilder, rasande anfall – och motanfall, etc…

Eftersom tidningar och ”sociala media” hakar på antar jag att många läser sånt. Det kan hända den bästa (det händer ju tydligen mig… 😉

Exempel
”Dokusåpastjärna” blir kränkt av att man använder bilder från hennes (frivilliga) medverkan i reklamen för nya avsnitt.

Stå för sina beslut – vad är det?

Ångrare nr 2 höjer ribban. Rubriken lyder: ”Samir om sin ångest efter skandalsåpan” (vadå ”ångest”?!  morrar jag, apropå missbrukade ord , men så står det faktskt inte i artikeln, ångesten är rubriksättarens snilleblixt (apropå det här med rubriker…)

Det han verkligen säger är illa nog:

”Att vara med i ”Paradise hotel” går sällan omgivningen obemärkt förbi, det blir mycket hat och är pinsamt för de närmaste, har han insett. ” (Grattis!) Och vad gör han med sin senkomna insikt? Går med EN GÅNG TILL! Denna gång ångrar han sig redan i förväg…

Ja. vad ska man säga?

En bloggare och dokusåpaprofil, som åtminstone en annan bloggare oroväckande nog kallar ”smart” (vad säger det om övriga?… ) hoppas att ”någon lägger en stor jävla atombomb så att alla äckelkontrollanter, SL-folk, dör. Eller skaffa sig ett riktigt jobb.” (Skriver hon med det riktiga jobbet bloggerskeprofil… 😉 Tidningen hoppar på, och hon står för det hon skrivit. För ”Jag är grov i munnen och kan inte ändra det.”…

OK?

Orsaken till raseriet? Hon hade försökt åka på en sms-biljett i en mobil som var spräckt, följaktligen oläsbar och alltså ogiltig… Så hon ”blev tvungen” att planka (som hon brukar…) och det var ju besvärligt med resväska. (Som sagt, hoppas verkligen det är på låtsas.)

Dessa enskilda personer är givetvis fullständigt ointressanta – i flera bemärkelser. Men själva attityden verkar ju inte vara unik, och det är intressant. Och oroväckande.

En annan konsekvens av att man ser så mycket av det här exhibitionistiska beteendet : Även domstolarna verkar få svårt att avgöra vad som är OK och vad som faktiskt är kränkande.

Det är tydligen svårt det här: Härom året skapades en ny lag för att komma åt det växande fenomenet med kränkande, smygtagna bilder som läggs ut på nätet. Ett absurt fall visar att denna redan måste ses över. Aftonbladet sammanfattar:

”Avslöja inte snuskpellar för då gäller inte lagen”
En kvinna upptäckte att någon smygtog kort på henne inne i ett provrum. Men enligt tingsrätten var det inte olagligt, eftersom kvinnan upptäckte det…

Smaka på den varanten av moment 22: Antingen upptäcks det inte, och då straffas man förstås inte, eller så upptäcks det, och då… straffas man inte. ??

Är det så illa att lagen om smygfotografering täcker luckan i lagen, men bara just den – resten är öppet?

Så hur kommer sig beteendet, vad avspeglar det?

Jag tröstar mig med att det inte verkar helt nytt, det vi märker är kanske bara att tekniken ger nya möjligheter. I ”Doktor Glas” skrev Hjalmar Söderberg redan 1905:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.