Uppdatering 2014-11-11: Linda Skugge har kritiserat bl a Camilla Läckberg för att hon exponerar sina barn på nätet. Läckbergs svar –  Varför detta hackande? – visar just det som oroar mig: Man gör så utan att ens reflektera över vad det kan innebära för barnen – nu och senare. För det handlar bara om att ”sån är JAG!” Trist 😦 ) 

2014-09-05: Hemma hos oss värnar vi om våra slingrande samtal. Opassande skämt ingår, som vi barnsligt fnissar åt – just därför att vi vet att vi inte ”är såna”. Vi kan plötsligt halka in på känsliga och svåra ämnen. En och annan opassande bild kan möjligen även hittas i vårt hem 🙂 

Men vi skulle aldrig komma på tanken att lägga ut något av allt detta på nätet. För det är privat. Är det månne en generationsfråga?

Har man tappat känslan för gränsen mellan privat och offentligt? Eller inser man inte att det man lagt ut på nätet är allas egendom, för tid och evighet. Om jag tar bort ett inlägg eller en bild efter fem minuter vet jag inte hur många som hunnit spara och skicka vidare. Och det räcker med EN för att något ska få ”evigt liv” på nätet…

En av de bloggare jag gillar verkar inse detta, skrev för ett år sen om nätets brist på nyanseringar apropå någons Twitterinlägg (hennes kursivering och fetning):

… är något jag hade kunnat säga själv bland homosexuella män jag känner väl där jag vet att ribban är okej för detta (där vi som vänner ser varandra som personer, där ingen har mer makt än någon annan på grund av social status, läggning, hudfärg eller liknande) men aldrig på Twitter. Just för bland annat missuppfattningsrisken.

På en annan blogg däremot reagerar jag starkt mot ett inlägg om mammans oro vid skolstarten – något varje förälder kan känna igen. Problemet är att det presenteras i en blogg med över 400 000 följare(!) av en lättidentifierad kontroversiell bloggare, välkänd från den offentliga debatten.

Inte bara skolbarnet självt kan alltså se och ta intryck av texten – nu eller senare. Även klassisar och deras föräldrar samt lärare får veta vad mamma förväntar sig av dem (för säkerhets skull illustrerat av en tydlig bild på den blivande förstaklassaren):

Kränkningarna. Retandet. Elaka kompisar som lär henne att det är dåligt att vara tjock och ful och att man måste ha rätt rosa på klänningen annars får man inte vara med. Pojkar som tar plats på hennes bekostnad, som tystar henne, som stökar och bråkar och stör och skrämmer. Och usla lärare som låter dem komma undan, som ursäktar och ignorerar.

Jag är faktiskt övertygad om att denna mamma är jättemån om sina barn. Just därför visar exemplet att man inte verkar se gränsen mellan privat och offentligt. Mamman har valt att stå på barrikaderna, vara en stark och kontroversiell officiell person. OK, det är hennes val. Men barnet har inget val.

Jag kan som sagt lätt förstå mammaoron inför skolstarten. MEN för mig är det självklart något jag pratar med familj och nära vänner om, när varken barnet eller någon utomstående hör.

För det är privat. Och det privata kan vara oerhört mycket mer känsligt för barn än vad man som vuxen förstår. Det skiljer också väldigt mellan olika barn, även syskon.

Jag minns ett av Jan Myrdals plågsamma barndomsminnen: Han satt och lekte på golvet när han plötsligt blev medveten om att hans mamma satt bakom hans rygg, studerade hans lek och skrev ner vad han gjorde. Han kände hur pennans raspande gjorde honom till ett studieobjekt för den mamma han uppfattade som känslokall och intellektuell. Han stelnade genast till och slutade leka.

Detta gjorde särskilt starkt intryck på mig, eftersom jag själv gjorde en hel del anteckningar om mina barn när de växte upp. Men jag har frågat, och de säger att det är OK – och kul för dem att läsa.

Det var som sagt långt före nätet (40-tal respektive 70-/80-tal) och mina anteckningar var aldrig avsedda för någon annan än oss själva.

Inlägg på nätet är publicerade i samma stund – utan vare sig betänketid, redigering eller framkallning. Hur kommer barnen att reagera när de blivit vuxna?

Jan M bröt ju med sina föräldrar. En av Anna Wahlgrens döttrar har ingen kontakt med sin mamma. Jag har läst i hennes starka bok ”Felicia försvann” om hur hon kände att allt handlade om mamman, de många barnen ingick i mammans marknadsföring och utgjorde hennes meritförteckning. (AW hade ju ingen utbildning i barnkunskap, hennes expertis kom från de nio barn hon fött.)

Och är det inte så de gör som idag bloggar om sina barn? Jag tror inte det är illa ment, men jag vet att jag inte skulle vilja riskera ett framtida ”Tänkte inte på det”. 😦

För det är ingen som vet hur kommer barnen att reagera.