Som alltid utgår jag från mig själv, den enda jag har viss inblick i. Jag har inte ens ambitionen att vara debattör, är inte politiskt kunnig och har taskigt minne för fakta. Jag verkar inte vara konstruerad för att se strukturer och stora sammanhang, utan hamnar alltid i det personliga, ”hur människor har det”.

Men jag är också en del av samhället, jag röstar och har starka synpunkter på mänskliga rättigheter. Även om jag varken kan eller vill ”haja proffsklyket”.

NAIV-VARNING: Jag röstar på de partier jag tycker har en människosyn som stämmer med min, och på de politiker jag känner mest förtroende för. Och det finns faktiskt de som är ÄNNU mer okunniga än jag – otroligt men sant!

Tillsammans utgör vi samhället. En förutsättning för att kunna förbättra det måste väl vara att alla är med, även vi som helt primitivt bara tycker att människor ska behandlas mänskligt, den medfödda rättvisekänslan. Den naiva tron på att alla faktiskt har samma människovärde. Ursäkta klyschorna. Eller låt bli.

Vi behövs som motvikt mot slapp vardagsrasism och oreflekterad diskriminering varhelst den dyker upp. Fast vi inte har ägnat vårt liv åt att analysera samhällsstrukturer eller har aktuell statistik att stödja oss på. (Det har inte hatarna heller.) Kring fikabordet, i Facebook, i Twitter o Instagram, i amatörbloggar ska väl vi alla vara med – inte lämna det åt hatare och proffs.

Men det verkar ha blivit så komplicerat. Man ska vara rätt sort och använda rätt ord för att få yttra sig. Och orden ändras dessutom hela tiden. Knepigt. Det är bäst man är tyst.

En bloggare har t o m gjort en (ironisk!) tabell för uträkning av ”privilegiepoäng”, för: ”Hamnar man i en diskussion med någon måste man göra en snabb uträkning på privilegiepoängen för att se om man får ha åsikter eller om man ska hålla käft.”

Jag såg en artikel av Åsa Lindeborg om politisk korrekthet och identitetspolitik och hajade till av igenkännande: ”Ämnet jag vill diskutera – identitetspolitik – är så komplicerat att jag inte har mer än frågor… Naturligtvis bär också jag fördomar, och självklart kan jag agera egennyttigt i en rad situationer, men jag försöker vara så solidarisk jag kan.”

En gör så gott en kan. Det är väl så långt man kan komma.

Så jag fortsatte att läsa. ”Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc…”

Bland kommenterande bloggare hittar jag en som i allmänhet inte håller med Lindeborg, men skriver om just denna artikel: ”Det jag tycker är mest intressant i Linderborgs text är det som handlar om hur en kan vara en bra allierad. … vi kan förstå varandra. Vi kan förklara för varandra och vi kan lära oss av varandra…. Ingen ska stanna hemma och hålla käft, vi behöver en bred normkritisk rörelse.”

Skribenten tror att många helt enkelt blandat ihop förståelse med tolkningsföreträde:
”… tolkningsföreträdet (måste) fortsätta tillhöra de utsatta, men förståelsen kommer vi alltid försöka dela med varandra. Det kan skava ibland, det kan uppstå konflikter, men det händer i alla rörelser. ”

Jag ser också att detta enligt åtminstone en annan bloggare (ja, det finns mycket därute… 😉 ) är en välkänd nätmobbare. Ändå skriver han så nyanserat.

Det väcker lite hopp hos mig. YESS!

Men en annan kommentator återför mig snabbt till ordningen och talar om hur det ska vara i det offentliga samtalet (min fetning nedan):

”Man måste lära sig en massa nya ord och sammanhang. Halledudanes. Det är ju skitjobbigt. Verkligen. Eller också är man en vidsynt människa som ser livet som en enda lång fantastisk läroprocess och låter bli att få tuppjuck när jobbet kräver lite grundläggande fortbildning. ”

Trots att det alltså inte är ”mitt jobb” fortsätter jag tycka att såna som jag också ska få vara med. Inte lämna det åt proffsen o hatarna.

För mig är dessutom förutsättningen för läroprocessen att vi får vara med ”så gott vi kan” och lära oss på vägen. Precis som det lilla barnet lär sig prata genom att få delta i de vuxnas samtal – trots taskigt ordförråd och klumpigt uttryckssätt. Det livslånga lärandet sägs vara det som ger oss människor vårt försprång som art. Eller möjligheten till det. För det verkar finnas något som gör att vi slutar vilja lära oss.

Själv använder jag nätet för att lära mig väldigt mycket, på många olika områden. Det gäller bara att filtrera bort skiten för att hitta många människors egna berättelser, mycket olika mina.

Alltså just såna som jag tycker ska finnas i det offentliga rummet.