Visst är det kusligt att tänka sig? Men sant! DET är åtminstone sant… Fast vad är då sanning? Och sannolikhet?

Jag ”visste” länge att en släkting tagit livet av sig. Tills jag pratade med en annan släkting, som var fullständigt övertygad om motsatsen. Vem som hade rätt vet jag inte (det kan ju dessutom finnas en gråzon – var det meningen eller olycka?). Och det kan ju vara så att man inte berättar om släktingars självmord för den yngre generationen.

Men det fick mig att fundera, fortsätta att fascineras av min hjärna.

Varifrån jag fått informationen vet jag inte (jag hade ju ”alltid” vetat det), men det måste vara någon jag litade på, så jag antar min mamma. Funderar över möjliga felkällor. Det finns ju många när man tänker på hur komplicerat vårt minnesskapande – och vår kommunikation – är:

En person ser eller hör något, tolkar dess betydelse utifrån sina speciella förutsättningar och referensramar. Tolkningen lagras i korttidsminnet, med plats för högst sju saker i högst 20 sekunder. Det som ska sparas längre tid knyts till relaterade känslor, bilder, lukter, ljud, och lagras i långtidsminnet, med obegränsad lagringskapacitet.

Men där blir det inte liggande oförändrat. Allt eftersom tiden går tolkas minnet om, påverkas av nya intryck, speciellt om det är något man ofta tänker på. Någon sa: ”Minnen ligger inte lagrade, redo att plockas fram, de återskapas varje gång vi tar fram dem. ”

(Inom parentes påminner det mig om pensionen – som jag tänkt på som pengar jag jobbat in och får tillbaks när jag slutat jobba. Men som i själva verket inte lagras utan återskapas av dem som förvärvsarbetar när jag inte gör det längre. Förhoppningsvis.)

Bortträngda minnen har jag uppfattat som ett centralt begrepp inom psykoterapi. Sen läste jag båda böckerna (plus diverse dokumentation) om det absurda Quickfallet, där ju bortträngda minnen var centrala för att Quick dömdes och senare friades för åtta mord (och misstänktes för flera). Jag blev alltmera konfunderad: ”Vad hade egentligen hänt?” och ”Existerar inte bortträngda minnen över huvud taget?”. Och när jag grunnade skrev jag förstås.

Men det verkar snarare vara själva termen ”bortträngda minnen” som diskuterades i efterdyningarna av rättsfallet: ”Traumatiska minnen KAN glömmas bort, men att låta bli att tänka på något och sedan bli påmind om det är inte samma sak som bortträngning enligt Freuds definition. ”

Ju mer jag läser om hur minnen fungerar desto kusligare blir det att tänka på att vittnesmål ofta är centrala även i andra rättsfall än det om Quick. Även om man utgår ifrån att alla vittnen oegennyttigt gör sitt allra bästa (inte särskilt troligt…) så känns det skakigt med minnen, tolkningar, fördomar, förutfattade meningar, rykten. Och sen ska detta tolkas av jurister och nämndemän: ”Vem är trovärdig?”  ”Vad verkar sannolikt?”

Och: Är sanningen alltid sannolik?

Även jag, med mitt begränsade minne, kommer direkt på flera exempel på vad som aldrig skulle ha funkat i en film. Hur sannolikt är det exempelvis:

• att en hög polischef, så engagerad i kampen mot mäns våld mot kvinnor att han kallades Kapten klänning, intensivt skulle ägna sig åt brutala våldtäkter av (mycket) unga tjejer.. Och avslöjas av uppgifter i en mobil tillhörande nån som kastats ut genom ett fönster ?
• att Lasermannens mordvapen skulle fastna i en metares krok ?
• att det INTE var sambon som var mördare, utan en ”okänd mördare”, som offret skulle ha släppt in? Först när fosterbrodern mördade även sin andra fostersyster fick man tag på honom. Även polismännen hade ju lärt sig (bl a av GW Persson) att den absolut mest sannolika mördaren är närstående. Därför pressade de sambon så hårt att han till slut själv började tvivla på vad han hade sett. (Hade han fått gå på begravningen hade han kunnat känna igen mördaren, för han var där.)

Jag kommer att tänka på Tage Danielssons odödliga monolog om sannolikhet, med slutklämmen: ”det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”

Det finns ju även något mindre oegennyttiga vittnesmål. Ett inlägg på Facebook beskriver hur nioåringen, som ordningsvakten på Malmö Centralstation hårdhänt hållit fast och satt sig på tidigare, på tåget, hade ”sparkat resenärer, slagits och bitit en person så att blodvite uppstod”.

Men inlägget är inte skrivet av någon som var med på tåget – utan av frun till en ordningsvakt, som inte heller var på plats, utan i sin tur hört detta av andra ordningsvakter. Som inte heller var på tåget, för där fanns inga ordningsvakter.

Rykten och skvaller har alltid funnits, men nu sprids de med blixtens hastighet på nätet.

Med tanke på minnets otillförlitlighet blir jag ännu mer konfunderad än tidigare över de lögndetektorer som man i USA verkar ha stort förtroende för. Jag läser att det bara är i ett fåtal delstater man använder lögndetektor under rättegången. Men under brottsutredningen används de. Och hur mycket påverkar det bedömningen under rättegången? Jag vet inte.

Men ser många tveksamheter: detektorn ska upptäcka kroppens reaktioner när man ljuger. En van lögnare måste ju då ha mycket större möjlighet att klara sig än en ovan, eller för den delen en sanningssägare, som inte är van vid polisförhör.

Dessutom finns ju de som är övertygade om att de säger sanningen, och där kan det ju aldrig bli något utslag. I Dr Phils show såg jag att man skulle använda lögndetektor mot någon doktorn själv var övertygad om inte medvetet ljög (utan verkade ha plågsamma tvångsföreställningar.).

Vad kan det ge?