Jag roar mig med att fundera över slumpens inverkan på, exempelvis, mitt liv. Och då har jag ändå levt väldigt välplanerat och oäventyrligt, utan chansningar. En duktig flicka, helt enkelt.

Men slumpen gjorde sin entré redan före min tillblivelse.

Båda mina föräldrar är invandrade lantisar. De träffades på gatan i Stockholm. Min mamma och hennes kompis hittade inte dit de skulle (kan det ha att göra med det bristande lokalsinne vi delar?) Till slut sa mamma djärvt: “Nä, nu frågar jag den där svingpjatten om vägen!” Svingpjatten var pappa, som ljög och sa att han skulle samma väg som de snygga tjejerna.

Småningom föddes jag. (Ja, de gifte sig först, det gick ordentligt till på den tiden –  åtmnstone i vår familj 😉

Hurdan skulle jag bli? Jag minns när jag som barn sprang in för att hämta en boll, stannade upp och tänkte: “Ska jag bli lik den kompisen som gillar att läsa eller den andra?” Bestämde mig snabbt för den bokintresserade. På den vägen är det. Eftersom skolan var det jag var duktig i  pluggade jag vidare. Som den första i släkten tog jag studenten.

Vad gör man efter plugget? Ja, inte visste jag – kände ju ingen student. Så jag pluggade vidare. Vad?  Språk var jag ju bra på, så det tog jag.  Fast jag var tveksam på om man kunde få  jobb på det. För lärare ville jag INTE bli. Fyllde på med lite “nyttig” ekonomi (som jag insåg att jag INTE heller skulle ägna mig åt!), och så sociologi –  just for fun. Färdig fil kand!

Hur skulle jag jobba? På ett sommarjobb träffade jag dels en ambitiös sekreterare med diverse förslitningsskador (efter många år med manuell skrivmaskin…), dels några mera “avspända” typer. Mina sommarjobb hade jag inte satsat särskilt hårt på, men nu bestämde jag mig att jobba som den ambitiösa. Eftersom hon inte mådde så bra låter ju inte det särskilt rationellt. Fast jag tycker fortfarande som då: Alternativet verkar riktigt trist.

Vad skulle jag jobba med då? När min diffusa examen var klar sökte jag lite akademikerjobb (vad nu det är?), men det gjorde alla andra i akademikerexplosionen också, många troligen med bättre kontaktnät än jag (som inte hade nåt alls…) Men jag hade ju lärt mig skriva maskin, så jag tog ett sekreterarjobb. Så länge.

Jobbet jag småningom blev kvar på ända till pensionen hamnade jag – förstås – också på av en slump. På intervjun hade jag bestämt mig för att tacka nej. Men arbetsgivaren ringde när min dotter råkade vara hemma från skolan. Hon gav honom telefonnumret till mitt tillfälliga jobb, där  jag blev så överrumplad att jag gick med på nytt möte. Då träffade jag en trevligare chef i en fräschare lokal, så jag tänkte: “Jag prövar väl ett tag.”…

Efter några år dök Internet upp på jobbet, och jag snubblade in där. Webbjobbet tog sen allt större del av min arbetstid och jag stortrivdes. Med ett jobb jag faktiskt inte hade kunnat välja från början, eftersom det inte fanns när jag förväntades planera mitt yrkesliv.

Kärlekslivet då? Som 18-åring hade jag resignerat vid tanken på att jag aldrig skulle kunna leva ihop med någon, och tröstade mig med att livet kan ju bli bra ändå. Så blev det inte, ensamt alltså.

Eftersom jag var intresserad av språk och killar bestämde jag mig som tonåring för att gå med i en tysk brevklubb och brevväxla med killar över hela världen. Jag tror den hette Hermes. Efter några år med diverse brevkontakter fick jag brev från en berlinare som planerade ett stockholmsbesök.

Den fräcka jäveln skickade inte ens foto, men ville ändå att någon skulle visa honom stan. Och eftersom jag (av en slump!) just fått slut med min kille så svarade jag “OK då”. Men jag var tveksam, och när han inte genast dök upp på T-Centralen tänkte jag (lättad) åka hem. Då råkade mina föräldrar dyka uppupp, just hemkomna från semestern. Mamma blev jättenyfiken och hjälpte mig att hitta honom.

30 år och två barn senare skildes vi.

Efter en kort tid som frånskild kom jag på att det vore kul att umgås även med män. Den här gången gick jag ut på nätet (förstås). Egentligen skulle han aldrig ha dykt upp i urvalet, för han var över åldersgränsen. (Nu hävdar han att han glömt att han nyss fyllt år(!) Vilket faktiskt verkar mera sannolikt nu när jag känner honom… 😉

Så allt är bra på kärleksfronten.

Men vad skulle jag göra efter pensioneringen? Förutom tillbringa ungefär halvtid i stugan, kanske resa lite. “Det går ge sig”, tänkte jag. Och det gjorde det.

Jag gick för första gången på återträff i skolan, mest för att få titta in i gamla plugget. Till min förvåning träffade jag trevliga människor som t o m mindes mig från skolan. Så jag hängde med på repris av vår skolresa till Tyskland på sextiotalet och blev ombedd att skriva om resan, eftersom klassisarna kom ihåg att jag gillade att skriva.

Hur skulle jag göra det tillgängligt för alla? “Jag testar att blogga.” Det var kul! Sen kom jag på att jag skulle skriva ner de minnen jag numera delvis är ensam om. Fort, innan mitt minne och/eller jag försvinner. Och när jag nu lika håller på, kan jag ju skriva lite till. Och lite till.

På den vägen är det.

Som ett flipperspel studsar man runt, ändå på något sätt navigerande.

Så blir det ett liv.