Vid min sista(?) djupdykning ner i de gamla veckotidningar från 60-talet, efter kontaktannonser och kärleksbesvär, hamnar jag ända nere i djupaste slum – och ni kan aldrig vissa var…

I oktober 1960 skriver tidningen SE att man hoppar över “den ståtliga invigningen av nya Farsta, där musiken spelade och stolta pampar höll tal.” (Se bild ovan från Stockholms Spårvägsmuseum (Public domain) via Wikimedia).

Istället gör man ett reportage från en “förortsgata man inte gärna visar upp”.

I två gamla trähus, byggda före första världskriget och aldrig renoverade, kämpar främst äldre människor och barnfamiljer mot kylan. Det har blivit kallare sen en del av lägenheterna utrymts, för huset ska rivas. De som är kvar är de som ingenstans har att ta vägen

På vintern bildas is i trappan och rimfrost i köket. Toaletterna finns i källaren och fryser vid minsta köldknäpp. En hjärtsjuk förtidspensionär får inte gå i trappor för doktorn, men har tre trappor ner till källartoaletten. Inga badrum finns förstås, och en del kök saknar eldstad.

En polioskadad kvinna måste krypa i  källartrappan för att hämta ved. Men är lättad över att sonen i alla fall fått annan lägenhet, han har känning av reumatism vid 25 års ålder.

Och var låg dessa slummiga hus? På Lidingö… ”Vi har flera såna här problem, men det här är det värsta”, säger stadens fastighetschef.

Det påminner mig om en chef som berättade att ingen ville bo i Gamla Stan när han flyttade dit ( jag tror det var nån gång på 60-talet). Han bor fortfarande kvar i en fantastisk lägenhet, inte långt ifrån Slottet.. Fast så såg den ju inte ut från början.

Vi som flyttat till Farsta 58 (alltså redan innan ståtliga centrum invigdes) var tydligen rena överklassen. Allt är relativt  :).

Det har hänt mycket när det gäller boendet under min livstid.

Jag minns när jag läste “Mina drömmars stad”, om hur de unga paren i mitten av 1800-talet skulle flytta ihop och fick tag på en stuga med ett rum och kök plus vind. Den delade de på. Och sökte inackorderingar för att ha råd att bo där.

När mina föräldrar hundra år senare gifte sig flyttade de från rum med kokvrå till en större lägenhet – med riktigt kök. Men de tyckte att en tvåa blev onödigt stort, så de valde den enda ettan jag tror fanns i det nybyggda “smalhuset”. Den låg på nedre botten och det som skulle varit sovrum disponerades av affären vägg-i-vägg.

Det var en väldigt trevlig lägenhet, jag minns precis planlösningen: Hallen ledde rakt fram till vardagsrummet och hade dörr  till vänster mot köket, som bestod av ett arbetskök med en matvrå framme vid  fönstret. Från matvrån gick en dörr in till rummet.

Till höger syns en bild jag hittade på nätet, under rubriken “före ombyggnaden”. För alla öppenplanlösnings-fans avskyr ju det  “korridorkök” som mamma – och jag! – gillade så mycket. 😉

Från vardagsrummet ledde ett litet förrum mot det som skulle varit lägenhetens sovrum. I förummet fanns en garderobsvägg på ena sidan och ett badrum med inbyggt badkar på den andra.

Mamma trivdes aldrig i den större lägenhet vi senare fick, utan drömde ofta om att hon var tillbaks i ettan. För inte länge sen insåg jag själv att jag i alla tider letat – och ofta hittat – liknande planlösningar som denna: matplats i anslutning till både rum och kök – men inte mitt i.

Efter 13 år (tror jag det var) i bostadskön hade vi hunnit bli fem i ettan. Mina föräldrar låg i bäddsoffan i rummet, jag och lillebror delade på kökssoffan i matvrån och lillasyster låg i babykorgen i rummet.  När vi fick övernattande gäster låg alla barn på madrasser under matbordet i rummet-  och hade kul. Men några inackorderingar hade vi i alla fall inte. 😉

På Google Maps ser man huset. Vi bodde bakom affären till höger om porten.

De här husen kallades “smalhus” och lägenheterna var ljusa, eftersom ljuset kom från båda hållen. (Utom för oss då, med det kapade sovrummet…) Längre ner på gatan fanns tegelhus som jag visste kallades “barnrikehus”, utan att jag någonsin funderade på varför..

Nu läser jag om “smalhus” och “barnrikehus” på nätet:

En fördel med smalhusen var att smålägenheter på ett till två rum och kök kunde göras genomgående. Framför allt var den nya hustypen lönsam att bygga eftersom ytorna utnyttjades mer rationellt. De var aldrig högre än 3-4 våningar, så man slapp dessutom installera hiss.

För att de boende skulle ”förbättra sina bostadsvanor” gjorde man köken så små att de inte gick att sova i, med separat matrum. (Vanor och vanor, kan jag tycka, det var väl mera nödvändighet. Men myndigheterna var mycket engagerade i folkuppfostran på den tiden. Nu kanske de har givit upp?)

Dessutom förespråkade man att det stora rummet skulle användas som ett modernt vardagsrum istället för det gammalmodiga finrummet.

Vi sov ju visserligen (helt olydigt!) i köket, men vårt vardagsrum användes verkligen till vardags. Mina kompisar i samma hus, däremot, fick inte vara inne i sitt “finrum”, utan bara i köket, i vars matplats de sov. Jag minns att de var ganska avundsjuka på mig, för vi fick inte bara leka i vardagsrummet, utan klättra ut och in genom fönstret mot lekplatsen utanför. 🙂 Mamma sa långt senare att Duxsoffan de sov i då var den skönaste säng hon haft, “och den lät vi ungarna hoppa sönder”…

“Barnrikehusen” kallades också “myrdalshus” eftersom de tillkom efter  Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” om den hotande befolkningsminskningen(!) . I början av 1930-talet bodde även barnrika familjer oftast i en etta, vanligen utan bad eller dusch. Ibland delade man lägenheten med inneboende – precis som hundra år tidigare.

I de nya “barnrikehusen”  fick alla lägenheter varmvatten och badrum, trots att fastighetsnämnden tidigare varit emot att statligt subventionerade bostäder för arbetare och mindre bemedlade försågs med sådan ”lyx”. Däremot hade de (åtminstone i början) inga balkonger. För att få hyra en tvårumslägenhet i ett barnrikehus måste man ha minst tre barn under 16 år.  I början kontrollerades detta årligen och de som inte längre uppfyllde kravet tvingades att flytta. Familjerna fick hyresbidrag, som dock minskades om familjen blev mindre, t o m om något barn dog…

Och hur ser det ut nuförtiden? Jag börjar inse varför jag kände mig kallad att skriva om Drömmen om det ultimata boendet – och livet (?)