På den tyska rastplatsens toalett imponerades jag av den automatiska spolningen. Inte! Den innebar nämligen att det inte fanns nån spolknapp på toan. (Sant!) Istället spolade den när man låste respektive låste upp dörren. (!)

Why? För mitt inre ögon ser jag alla stackars människor som inte kunnat förmå sig att gå ifrån sin ”produkt” utan att kunna spola ner den. (Skammen! 😳  ) Och alltså aldrig låst upp dörren. Vad blev det av dem?

Livet är fullt av obesvarade frågor.

Minnet av den här automatiken höll på att ställa till det för mig på återresan.

Då letade vi länge toalett längs tyska motorvägen. Av för mig fördold anledning har de många stora rastplatser helt UTAN toalett. Pojkarna står i buskarna överallt, men det gör INTE flickorna, inte den här i alla fall. Man verkar tro sig ha  löst nedsmutsningsproblemet på ett billigt och bra sätt med stränga skyltar: “SAUBERHALTEN!” (Håll rent!) men, men … så ren kan nog ingen hålla sig. Inte i längden.

På en del ställen kostade toabesöket 70 cent, men då kunde man få en kopp kaffe på köpet. Så att man skulle behöva gå igen? Osv. Bra affärsidé i så fall. Längs en annan vägsträcka kryllade det plötsligt av toaletter – hur hade man tänkt där? Snålat för mycket tidigare, så att man måste dumpa överblivna på samma ställe?

Mycket man inte begriper här i livet. Man får vara glad ändå.

Till slut såg vi den efterlängtade WC-skylten och svängde in på rastplatsen. När nöden är som störst är hjälpen – AUSSER BETRIEB! GRRR!

När vi änteligen hittade en fungerande toa var det med helt annan automatik. Här kunde man inte låsa dörren(!) – det sköttes automatiskt. Hoppas jag – ingen kom in medan jag var där i alla fall. Högst 15 minuter fick man på sig, sen öppnades dörren – automatiskt. (Kan ju bli en kul situation: ”Hejsan, här sitter jag och är risig i magen!”) Med särskilt (handikapp?)kort kunde man tydligen få utsträckt tid.

I upphetsningen över att inte vara säker på att det var låst – och efter erfarenheten från den andra automatiska toaletten – var det VÄLDIGT nära att jag gick utan att ha spolat… Tills jag såg att man skulle vifta med händerna för att spola. Då gjorde jag det.

Och påmindes  om när jag för många år sen för första gången stött på – och (slutligen) begripit – att man skulle vifta med händerna för att vattnet skulle sättas på när man ville tvätta händerna. Det var också tysk automatik. (Har de för många tekniker i det landet?) Åter i Sverige stod jag sen och viftade med händerna över handfatet tills jag märkte att övriga toabesökare började titta på mig. Där fanns nämligen en kran…

På ett av hotellen där vi nu bodde hade man ny fin dusch, bestående av både en fast nedåtriktad (se bild) och en liten mikrofonliknande handdusch, som jag lyckades bända loss. Problemet var bara att när jag, som  inte ville ha håret genomblött, använde handduschen fick jag stora iskalla droppar i huvet från den andra. Men snyggt var det. Väl.

Fast jag har ju lite svårt att uppskatta avancerad design när den inte funkar praktiskt. På utländska toaletter har jag letat efter spolknappar som av designern dolts så väl att jag någon gång faktiskt tvingats ge upp (preskriberat!). (Tycker man det är pinsamt att det finns en spolknapp? Jag tycker det pinsamma vore om det INTE fanns någon.)

Många gånger har jag även kämpat för att med tvåliga händer vrida väldesignade blanka kranar utan knaggar. Jag SLINTER ju bara!

Tacka vet jag det Wikipedia kallar “enkel vattenkran”.

Inte heller gillar jag duschar som har badkarskranar, där man måste få till jättehård vattenstråle för att kunna dra upp en knopp och få upp vattnet i duschen. Jag menar, när det inte ens FINNS nåt badkar borde väl duschen vara defaultläge? Men om det är viktigt att göra sig av med så mycket vatten som möjligt, så OK.

Annars skulle jag rekommendera samma funktionella teknik överallt, “tråkig” standard helt enkelt: Lås på dörrn, spolknapp på toan, lätthanterlig dusch.

Just där kan vi leva utan extra spänning i tillvaron. Åtminstone jag.

Annars känner jag mig som Stallone i ”Demolition man”, när han inte visste ”how to use the three seashells” på framtidens toalett. Nu ser jag att mysteriet är löst. Eller?

Detta blev en liten utvikning. Resan fortsätter  i nästa inlägg. Då utan skittoalettsnack. 🙂