Nästa dag slingrade vi oss vidare till en pension vi hittat på bokningssajten. Och blev så förtjusta att vi stannade en natt till.

Familjedrivna ”Cafe-Konditorei-Pension Sander” ligger i ett vackert gammalt korsvirkeshus alldeles vid Mosel och har tre gästrum. På mornarna väcktes vi av doften från det egna bageriet. Till frukosten fick vi bland annat två sorters hemgjord marmelad.

På väggen hängde flygfotot över huset. ”Vår” gränd till höger.

“Der chef”, som skötte ruljangsen tillsammans med sin mor, var stor, glad och bullrande, med valspråket: ”Kein Problem!”. Ungefär som jag föreställer mig “den glade bagaren i San Remo stad”. (Fast vi hörde honom aldrig sjunga.)

När vi bokade påstods det att det var sista rummet som gick, men det visade sig att vi var ensamma, ett dubbel- och ett enkelrum stod tomma. Och vi hade bästa rummet, fräscht badrum, snedtak och fönster åt två håll, över uteserveringen, floden och vinbergen med borgar.

Gästuppgången var via en liten trappa i gränden, Högst upp utanför dörren fanns en minibalkong med sittplats för två. Ja, egentligen var det väl “rökruta”, men eftersom vi var ensamma var den vår egen. Vinrankorna slingrade längs räcket. I bakgrunden fanns förstås de terrasserade vinodlingarna.

Ganska perfekt faktiskt. 🙆

Ägaren berättade att det finns en anledning till att man traditionellt bygger husen höga, med murad källare i hela bottenvåningen (som man ser på bilden) . 1993 hade floden vid högvatten översvämmat hela källarvåningen  – man hade gjort en markering av vattenhöjden den gången.

Men nu visade sig floden från sin bästa sida och vi fick oförskämt vackert väder den dagen vi stannade kvar.

Så vi gick en “Traumpfad” (drömstig).  Ser nu att till och med finns en hemsida om såna, i olika distrikt och av olika svårighetsgrad: Traumpfade.info.

Den stigen vi gick passade även icke-terränggående mänskor i vanliga sandaler, som jag själv. 😉 Drygt tre km åt ena hållet och sen tillbaks.

Där kunde vi också passa på att plocka blad till vår ”midsommarstångskvist”.

Även där vi gick stupade det stundtals ganska brant neråt vid sidan av de smala stigen (åtminstone för en med höjdskräck…), men där vågade jag inte ta kort. Måste hålla fast mig i träden.😱 Och cykla där skulle jag ALDRIG våga, som man tydligen gjort nedan i ”Teufelsloch” (djävulshål). TÄNK om man vinglar till… (Vi begrep aldrig riktigt var djävulshålet fanns. )

Vi gick längs en porlande bäck.

.. förbi den gamla kvarndammen.

Min man, a k a Starke Arvid, poserar…

När vi kom högre upp skymtade gårdens kossor bakom träden…

… och plötsligt var vi omgivna av böljande sädesfält och en fantastisk utsikt åt alla håll. Där åt vi vår matsäck, under glada tillrop från förbipasserande: ”Mahlzeit!” (som ju betyder ”Smaklig måltid!”, men vi säger väl aldrig så?)

Senare åkte vi även längs med floden till nästa by – svårt att åka vilse, bara att följa floden. Och råkade passera en rolig liten affär precis när ägaren var där för att lämna av varor. Så vi fick handla fast det inte var öppet, (”när jag nu ändå är här” som hon sa), bland annat vin som odlats på Tysklands brantaste vinodling.

På kvällen gick vi en sväng i byn.

Det var bara en sak som ställde till det lite för oss. Vi hade ju alltid valt hotell med WiFi, för att kunna boka in nästa övernattning. Och det fanns även här – fast det var nog vad jag tror man kallar “en sanning med modifikation”. OK, det FANNS WiFi (vi såg namnet och loggade in), men inte ens värden verkade lyckas få kontakt. 😕

Men i Brüssel har vi ju andra kontakter – med barn och barnbarn. Och blev erbjudna att övernatta i bäddsoffan.

När vi kämpade med WiFin kom jag av någon anledning att tänka på gamla ”Radio Eriwan-vitsar” från de gamla östländerna. Det var väl det här med ”I princip ja, men…”.

Frage an Radio Eriwan:
„Stimmt es, dass ein Trabant schneller als 130 km/h sein kann?“
Antwort:
„Im Prinzip ja, es kommt darauf an, aus welcher Höhe man ihn fallen lässt.“

(Översättning:
Fråga till Radio Eriwan: ”Stämmer det att en Trabant kan komma upp i över 130 km/tim?”
Svar: ”I princip ja, det beror på från vilken höjd den faller.”)

Sen var det hög tid för barn och barnbarn i Brüssel…