För mig är böcker som godis, ibland näringsrikt och nyttigt sådant. Så har det varit ända sen mamma tog med mig till bibblan, där de hade särskild barnavdelning (med riktiga små toaletter!) Minns hur gott böckerna luktade. 

När jag går på bibblan lånar jag så många böcker jag kan bära – en del valda, en del bara slumpvis greppade. Jag läser allt möjligt – och då menar jag allt möjligt.

Jag gillar psykologiska thrillers – när exempelvis Ruth Rendell beskriver hur människor smygande – och på något sätt fullständigt logiskt – blir allt galnare. Och följer gärna Stephen King när han visar en vardaglig verklighet som steg för steg krakelerar. MOHAHA! 😈

Berättelser och sagor har jag alltid älskat. I skolbibblan läste jag ALLA rödpärmade Saga-böcker. På sjuttiotalet ramlade jag på Tolkiens “Sagan om ringen” i pocketupplaga långt innan den var känd. Jag valde helt enkelt den tjockaste boken i affären! Jag vet inte hur många hundra sidor, men tydligen för många för en pocket. Under årens lopp läste jag sönder den, och investerade i en inbunden, för att kunna läsa om  och om. Men den ska vara på Tolkiens härliga engelska – han var ju språkmänniska. (Och “hobbit” ska INTE översättas till “hob” – det hörs ju att det är något mycket – större!).

Antingen älskar man den boken eller så tycker man som min arbetskompis: “Jag läste lite, tänkte: Vad ÄR detta för skit?”  Precis som när jag försökte bjuda någon på salta grodor – såna som flår gommen (längesen jag åt – VAD sugen jag blir!).  Hon tittade plågat på mig: “Gör det något om jag spottar ut den?”

Ett annat älsklingsområde är psykologi, hur vi människor funkar. Min älsklingsförfattare där, Dorothy Rowe, har jag skrivit om tidigare. Hon som  lågmält resonerande och med stor medkänsla skriver om oss människor: Läget är inte hopplöst. Dessutom har hon en härlig humor.

”Att gå sönder och bli hel igen” av Laila Dahl var en av de böcker jag denna gång slumpvis plockat åt mig från bibliotekshyllan . Tur att jag inte läste baksidestexten: hon är ”terapeut och artist” och föreläser om ”personligt växande”. Fördomsfull som jag är brukar såna presentationer göra mig skeptisk, det blir ofta så förenklat. Men så känns det inte här.

Hon beskriver hur (även) hon, terapeuten, faller tillbaks i gamla mönster när känslorna svallar. Och jag känner igen mig, trots att jag inte varit i precis den situationen.

Den första delen av boken beskriver hur hon efter 25 års lyckligt äktenskap och tre barn får veta att hennes man just blivit pappa. KRASCH! där rasade hela tillvaron. Han vill rädda äktenskapen och de beskriver båda den gemensamma kampen för att lyckas gå vidare.

I bokens andra del skriver Laila Dahl – både som expert och drabbad – om otrohet som flyktväg och möjliga vägar till läkning, oavsett om relationen fortsätter eller inte.

Jag tycker särskilt mycket om den nyanserade bilden. Båda parter får komma till tals, bådas situation beskrivs, och båda anstränger sig verkligen för att kunna fortsätta tillsammans. För de älskar varann. Ändå går det inte.

När hennes man – efter drygt två års gemensam kamp –  erkänner att han varit otrogen igen ångrar hon ändå inte att hon gav en chans första gången. För

om jag inte gjort det hade alltid undrat över vad som skulle ha hänt om jag hade försökt. Nu hade jag försökt.

Men äktenskapet var slut. Hon skrämdes av hans förmåga att leva dubbelliv och kunde inte utsätta varken sig själv eller barnen för risken att bli svikna igen. Han fick tio dagar på sig att packa.

Om att ”hålla ihop “för barnens skull”: Men vilka signaler ger jag barnen om jag lättvindigt accepterar att bli sviken?

Om att ”inte vilja göra någon ledsen”. Den som blivit sviken och inget får veta fråntas möjligheten att själv välja sitt liv. ”Personligen undrar jag: Vem har rätten att ta ifrån någon annan ett sådant val?”

Otrohet definieras som “Sveket av ett trohetslöfte, som sker utan den andres vetskap.” Sen får man inom varje förhållande definiera var gränsen går. Eller välja att inte ha något trohetslöfte.

H- och A-relationer har jag inte stött på förut:

H-relationer
Två självständiga individer som står stadigt i sig själva, med ett starkt band av gemenskap och samhörighet mellan sig.

A-relationer
Två parter där den ena eller båda är osjälvständig. Klipper man av bandet mellan dem rasar båda.

“Sköldpaddan” och “bläckfisken” känner jag däremot igen (även om jag kallat den senare “hagelskuren”: Ju längre sköldpaddan kryper in i sitt skal, sig, desto värre smattrar hagelskuren mot det. ). Eftersom Dahl i vissa situationer varit även “sköldpadda” formulerar hon  även dess känslor. (Ja, jag kollade med maken. 😉 )

Försök att göra – och tänka – tvärtom är ett av råden för att hantera konflikter: Brukar du vilja fly – utmana dig själv att stanna kvar lite längre. Brukar du klamra dig fast – försök släppa kontrollen (du kan ändå inte kontrollera den andres känslor).

Ta hjälp av den goda vreden – inte den destruktiva. Men stanna inte kvar i vreden och beskyllningarna, då riskerar man att själv bli den som till sist mår sämst.

Ta emot hjälp. Men bara du själv kan hitta ditt eget sätt att förhålla dig till vad som hänt.

Om vi vill leva i en djup, nära och utvecklande relation behöver vi specialisera oss på vår partner och utmana oss själva inom relationen – inte utanför. (Själv tycker jag ju att man som bonus blir specialiserad även på sig själv.) 🙂

Boken avslutas med tips på övningar – exempelvis för oss sköldpaddor eller bläckfiskar/hagelskurar…

Att komma över ett svek är ett komplicerat sorgearbete, för man sörjer någon som man är arg på. Och som inte är död. (Som kanske aldrig ens fanns??)

Laila Dahl skrev den bok hon själv hade behövt när hon kämpade som hårdast.  Den här skulle nog fungera som handbok för mig.