Som barn hade jag läderstövlar när alla andra hade pjäxor med stålkant och raggsockor, även min mamma. Hon matchade sin fina pälskragade femtiotalskappa med pjäxor och vek prydligt ner skaften på raggsockarna.

För att kunna åka skidor med pjäxorna behövde man bara sparka in dem i skidbindningen och fästa läderremmen bak på den hårda sulan. Min man (som hade pjäxor) säger visserligen att det inte var så lätt som det såg ut, men för mig blev det verkligen problem, för mina läderstövlar var för mjuka både fram och bak…  Har ett dystert minne av hur jag till slut gav upp och pulsade hem i snön, släpande de lånade skidorna efter mig. Det var slutet på min skidåkningskarriär…

Men skridskor hade jag faktiskt – och åkte! Mitt första par var en present, vita och röda med påskrift “Baby” (små fötter!). Maken berättar att de använde sina  pjäxor även vid skridskoåkning, med påskruvade skenor.  Men så han är äldre också – och från landet… 😉

Den tidens pjäxor var helt enkelt de skor man hade utomhus på vintern, motsvarande nutida klackstövlar, kängor, skidskor, sportskor – och ibland alltså skridskor…

Om man hade skor på gymnastiken var de av blått tyg. När man växt ur dem – eller slitit ut dem, det som kom först – fick man nya likadana. Varje vår när det var dags för knästrumpor fick jag nya sommarskor, också i blått tyg, med vit dekoration (för det var ju flickskor!) och svart gummisula.

När jag nu snabbkollar olika varianter av “sportskor” hittar jag omedelbart specialkategorierna löparsko, inomhussko, sneakers, walkingsko, Inomhusfotbollsko… Samt “löparsko i barfotanära modell”.

För ett tag  skulle det plötsligen vara barfotaskor, lustigt nog även kallade “FiveFingers“, fast de inte hade fingrar utan tår(!). De funkade så att man kände sig som om man var barfota när man sprang. Utom att det är gratis att vara barfota, förstås. Nu varnar en del  för den här typen av skor, medan andra ÄLSKAR dem. Antagligen är det därför man försöker med “barfotanära modell”, d v s nånting mitt-emellan.

Jag längtar efter de blåa tygskorna.

Och inser att det här går igen i alla möjliga sammanhang.

När vi åker skidor ska vi ha speciella kläder och skor som inte går att gå i, olika beroende på om vi åker i backe eller på plan mark. När vi cyklar ska vi helst ha likadana nylonkalsonger och strömlinjeformade hjälmar som proffsen.

I hemmet ska vi ha proffsiga restaurangkök – gärna placerade inne i vardagsrummet, så att åtminstone jag har svårt att förstå att de verkligen används vid riktig matlagning. Särskilt inte av det avancerade slag som visas i alla de matlagningsprogram som översköljer oss. Och verkligen avskräcker den som inte lagar mat (exempelvis jag): “Så bra blir jag aldrig att jag kan bjuda på mat. Innebär det att jag inte kan umgås? För att jag inte är tillräckligt bra?”

Och där är det, det alltid närvarande tvivlet:

Duger jag inte? Är jag inte tillräckligt proffsig?

Jag är gammal nog att känna en pust av moderskänslor, som ibland när jag ser de krampaktigt stajlade ungdomarna. Vill kunna klappa dem på axeln och säga: “Det är lugnt, du är bra nog precis som du är.”

Men inser att de skulle tro att tanten var galen.