Som tonåring sommarjobbade jag på Skansens restaurangkontor, i en röd stuga inte långt ifrån Björnberget. Plump som jag tydligen var redan då, och dessutom tonåring – och alltså “odödlig” – sa jag en gång: “Ja, tänk när man blivit gammal och skrynklig.” En medelålders kvinnlig arbetskamrat kved: “Usch nej, säg inte så.” Jag: “Jamen, det blir man ju om man inte dör tidigt?” Begrep faktiskt inte att det tydligen var ännu värre att säga så.
I nyare tid gick en storrökande arbetskamrat till doktorn för en besvärlig hosta. Efter undersökning och provtagning sa hon att om det var något allvarligt ville hon inte veta det. Alltså hann hon knappt tillbaks till kontoret innan hon började ängslas för att hon inget hört…
Att låtsas som om döden inte finns måste kännas ängsligt. För det är det enda vi absolut säkert vet att vi inte kommer undan. Om vi aldrig dog skulle ju hela konceptet paja.
Förr var döden en del av livet. Min man minns tiden när liken låg i gårdens kallutrymmen i väntan på begravningen, då det vankades begravningskonfekt med kors på. Här kan man läsa om begravningsseder på 20- och 30-talet.
Själv minns jag de jordbegravningar jag varit med om i makens hemtrakter, där sex svartklädda män med tunga steg bar ut kistan, som sedan firades ner i gravens leriga djup. Jag – med min ostyriga fantasi – var visserligen mest nervös för att de skulle tappa taget. Ändå kändes döden på något sätt verkligare, mera närvarande än på de stockholmsbegravningar med senare urnsättning som jag bevistat. Man insåg att den döde faktiskt låg där i kistan. Det var därför den var så tung.
Jag är fullständigt oreligiös, har varken gift mig eller döpt mina barn i kyrkan. Men jag har inga problem med att tänka mig en kyrklig begravning. Mest för att de efterlevande ska slippa skapa nya ritualer, tror inte man är så inspirerad i det ögonblicket…
Jag känner ingen rädsla för döden. Åtminstone inte för närvarande. Eftersom jag mår väldigt bra och har svårt att begripa hur gammal jag lyckats bli inser jag givetvis att det kan ändras när den börjar kännas verklig. Döendet däremot… Det är djurplågeri att låta djur dö en plågsam död. Hästar får inte ens bo ensamma, eftersom de är flockdjur. Såna här bestämmelser gäller inte för människor.
Som vanligt funderar jag och försöker förbereda mig så långt jag kan.
När jag hälsade på på jobbet skrattade man åt att jag tillbringat första pensionsdagen med att spana in möjlig gravplats. Men det kändes bra att ha kommit överens med maken om hur vi skulle göra. Eftersom det var viktigt för honom. Dessutom var det en vacker plats och fint väder. 🙂
Om yngre generationer dör före oss är det så oförställbart hemskt, så det går inte att förbereda sig på. Hur mitt eget döende (med eller utan föregående sjukdom) kommer att gå till vet jag inte. Vad som kommer efter min död är ju inte mitt bekymmer, jag tänker inte ens vara med på begravningen… Mina barn är stora, ingen är beroende av mig längre. Så jag kan/behöver inte förbereda något där.
Men om maken blir jättesjuk eller dör före mig. Det försöker jag förbereda mig på.
Vi har pratat om organdonationer (ja!) och skrivit testamente, så att inte den efterlevande måste flytta från bostadsrätten för att särkullbarnen ska få ut hela arvet. Och så begravningsplats – mitt emellan makens jordbegravning och min minneslund: askurnlund, med namn men utan skötselplikt.
Så just nu känns det tryggt. Ett bra liv fortfarande, barnen är stora, allt är lugnt.
Jag kan känna igen Carin Mannheimers tankar vid sin mammas dödsbädd:
Det var då jag fattade, för vet du vad som hände? Absolut ingenting. ingen fjäril kom. Ingen liten fågel på fönsterbrädan. Ingenting. Det var bara jag, en bordsfläkt och en död mamma.
Och vet du vad det bästa var? Det kändes så tydligt att det räckte så. Att om man får leva ett helt liv, så är det bra så.
Och hur gick det med den storrökande arbetskamraten? Hon blev så uppskrämd att hon tvärt slutade röka. Trots att det inte var något fel på henne. 🙂
Så tänker jag... 🐾 
Jag har heller inga problem med att prata om döden. Inte nu, det ändrar kanske sig om det blir skarpt läge. Men då vet förhoppningsvis mina nära hur jag vill ha det.
GillaGilla
Jag tror att det är tryggt för efterlevande att veta hur man vill ha det – särskilt om man har starka önskemål. Plågsamt om de tror olika, ju. 😦
GillaGillad av 1 person
Jag funderar inte mycket på döden, även om jag har önskan om en särskild plats att strö min aska och har planerat min begravning i stora drag. Jag är mer fundersam kring hur frisk jag får vara längre fram. Hur frisk som helst, tänkte jag vore bra. Jo, att donera det någon kan tänkas vilja ha från min kropp, det har jag sett till.
GillaGilla
Vi började prata om det här när jag insåg att min man hade starka – men oformulerade! – önskemål. Så ville jag INTE ha det om det blev ”skarpt läge”.
GillaGilla
Viktigt att prata om.
GillaGillad av 1 person
En vän frågade mig bara häromdagen om jag tänkte mycket på döden. Hon hade hört att man gjorde det om man var bipolär. Fast nä, jag var så nära kanten i så många år så det är liksom avklarat. Jag har satt barn till världen, som satt barn till världen, så jag tycker faktiskt att jag har bidragit lite. Det kanske låter larvigt, vem som helst kan väl föda en unge, men lite bra gjort är det ändå att ha uppfostrat dem till vettiga människor, för det är väl något världen inte har för mycket av.
Men tanken på att förlora min man eller något av barnen får mig fortfarande att gråta. Det är kanske mer egoistiskt, jag vill ha dem kvar. Inte under vilka förhållanden som helst dock, inte om de plågas av en svår sjukdom eller liknande.
Häromsistens diskuterade min man och jag var vi vill bli begravna. Det är inte helt givet när man är nomader och familjen bor utspritt. Vi enades om hans hemkommun, om det nu finns plats där när den dagen kommer. Där har de också byggt en askurnlund, vilket vi verkligen tyckte om. Dessutom kollade vi in begravningsmusik på Spotify. Vi vill båda ha Björn Afzelius ”Ljuset”, och min man vill ha ”Always look on the bright side of life”, så han kan nog glömma kyrkbegravning, 😉 Jag vill ha Tom Waits ”Time”. Inte för att jag räknar med att vara där och lyssna (den har jag ju hört förut 😉 ) men jag ser det som något sorts meddelande till de kvarlevande.
Det är inte heller så illa att jag genomlevt rätt många år som andlig/religiös, så det är jag också klar med. Jag tror vår stora utmaning är att leva och dö här på jorden.
GillaGilla
Jag tänker nog väldigt likt dig.
Min man (från landet) ville ha jordbegravning, och jag skulle ligga bredvid. Jag ville helst vara till nytta (organdonation ja), och inte till besvär (gravskötsel nej). Vi enades om askurnlund, i första hand en vi såg: i en skogsbacke med naturstenar med bara ett-två namn på. Det känns bra.
GillaGilla
Vi förlorade vårt yngsta barn, han dog i cancer 16 år gammal. Då tvingas man till ngt oerhört, som man tror man inte ska komma igenom. Skrev då boken Lennart dog ung, och p.g.a. att döden var helt tabu i Sverige då ännu kom boken ut i en massa upplagor och i flera länder.Boken är snabbt nästan hoprafsad då jag inte fick tala om det hemma, min man var rädd att bryta ihop och han hade ett ansvarsfullt arbete. Nu är jag 90 år gammal och inte rädd för döden, men ibland i ensamheten kan den allt kännas kuslig ändå.
GillaGilla
Du skriver om det allra värsta. Att sen de mest drabbade inte kan dela det med varann, det är nästan oförställbart. Att så många läste boken visar ju behovet. Säkert hjälpte du många.
Känner med dig.
GillaGilla