Jag har ofta föreställt mig hur det skulle vara om man kunde magasinera småbarns oerhörda, aldrig sinande energi. Det borde inte vara något problem att få den att räcka till uppvärmning av bostäder även på nordiska breddgrader. Och tänk så miljövänligt!  🌞  

Nu har jag kommit på ytterligare en bra idé – eller kanske en vidareutveckling: Tänk om man kunde återanvända all nätilska! Kanalisera allt raseri till att förbättra världen. WOW! Äntligen kunde ilskan bli meningsfull och nyttig.

För det kan jag inte se att den är nu.

När jag söker på “rasande” i tidningsartiklar hittar jag snabbt exempel:

“Tightsreklamen får Internet att rasa”,  “Vingummin har bytt smak – nu rasar godisälskare”, artisten som “blöjrasar(!)” över att hotellet i Mallorca har skötbord bara på damtoaletterna. “Sanningen bakom stora pungilskan” vågar jag inte ens läsa om, min fantasi målar alltför hemska bilder av alla de ilskna pungar som kanske omger mig. Utan att jag märkt nåt.  Vojne vojne!  😱

Sen tillkommer ju alla proffs: “kändisarna” som lever på att bli kränkta, upprörda – och rasande.

Jag blir tvungen att slå upp vad “rasande” egentligen betyder, och får bekräftat att det var som jag trodde:

ursinnig, vred, ilsken, uppretad, mycket arg; vansinnig, galen, från vettet

Funderar en stund på hur man kan känna så för – exempelvis godis? Men OK,  vi är alla olika. Går vidare.

Direkt till – TADA!: Flashback. En outsinlig källa till återanvändningsbara känslor. Inte bara ilska, för samma person kan  – i samma sammanhang! – tillhandahålla flera, motstridiga känslor. Först ett storögt litet barn som blir illa behandlat = fina varma känslor att skopa upp. Sen samma barn som vuxet, med slöja: ”Ut med dom jävlarna! Bränn! Döda!”

Vilka (natur)resurser!

Minns ett krigsreportage för mycket länge sen, när någon, som satt och tyckte tårfyllt synd om en intervjuad soldat, plötsligen insåg att krigsinvaliden kom från “fel” sida – och följaktligen inte alls hade ont. Eller hur man nu tänkte kände. Tårarna torkade i alla fall omgående.

Nä, när jag tänker efter är nog djur ett säkrare kort för oblandade, positiva känslor. Dem behöver man ju inte sortera efter om de är av rätt sort,  man kan klämma en tår över alla. Om de bara är tillräckligt söta, förstås. Själv är jag ju visserligen rädd för alla djur… … men det är nog bara jag. 🙂

Med människor är det som alltid mera komplicerat, på alla möjliga sätt. Onödigt jobbigt.

Nu har jag inte ens kollat känsloresurserna på Twitter eller Instagram, eftersom jag sällan är där. Men jag antar att man på grund av formatet  tvingas vara ännu snärtigare, mera förenklad = aggressivare. (Vilket är anledningen till att jag så sällan är där…)

Och ändå har jag hittills bara botaniserat i lilla Sverige! När jag tänker på det stora utlandet svindlar tanken. Det räcker med att läsa om somliga presidentkandidaters resonemang i civiliserade, demokratiska USA för att börja ana vad fastighetsmäklare brukar kalla potentialen.

Idén är klar för patent. Återstår bara att lösa problemet med omvandling och lagring. Tips?