Jag läser kommentarer efter terrordådet i Paris – där terrorn på något sätt blir speciellt tydligt just för att den riktar sig mot “vanliga människor”, i miljöer vi alla känner igen.

Som Ekots Cecilia Uddén skriver:

Islamiska staten slog till mot det progressiva och toleranta Frankrike. Terrororganisationen har som mål att utplåna ”gråzonen” – och ser mångkultur som ett hot mot kalifatet.

Ett öppet, tolerant och flyktingmottagande Europa gör det svårare att upprätthålla bilden av Europa som en antiislamisk, destruktiv, krigisk och kolonial korsfarkontinent.

IS har intresse av att sätta skräck i det Europa som tar emot flyktingar.

Är det bra att förklara krig mot terrorismen, som exempelvis Frankrikes president nu gör? Det låter ju frestande, men gick väl inte så bra för Busch efter 11 september 2001, som jag minns det.

Jenny Nordberg i SvD skriver att Europa och världen måste möta storskalig terrorism mycket smartare nu än efter 11 september 2001.

IS är ingen stat. I stället bör de ses som en samling terrorister, vars ledare och medhjälpare ska sökas upp och ställas inför rätta eller dödas i strid. Deras finansiering bör strypas och vägar för rekrytering bör täppas till.

För det är inte var och en för sig själv längre, i ett Europa som är mer skakat än på länge.

Jag vet ju inte. Men känner som vanligt mest för det lågmälda resonerande. Och samlar ihop tröstande tankar, de kan behövas just nu.

”Flyktlinjer” bloggar “Jag väljer kärleken för livets skull”.

Det är rädslan som talar. Om man bara odlar sitt hat och möter världen med misstänksamhet kommer man förr eller senare att få sina farhågor bekräftade.

Kärlek och hat är speglar, och det man ser beror på vilken av dem man väljer. Därför väljer jag kärleken, för att jag kan och för att jag fortfarande lever i ett fritt och öppet samhälle där jag kan välja. För jag vill leva, och hatet dödar både den som hatar och den som råkar ut för hatet.

Jag väljer kärleken för livets skull, inte för att det är enkelt!

Ergo Sum skriver:

Jag vill inte läsa om hatet vi människor så urskillningslöst öser ut över fullkomligt oskyldiga människor. Jag vill inte se den enkla retorikens enfald.  Ty jag tror i min naiva enfald att de flesta människor faktiskt är anständiga och kärleksfulla människor. Jag tror att de flesta människor vill leva i fred och i trygghet. Jag är övertygad om att vi som tror det är många fler än de som inte tror det.

Vi måste ta ansvar för våra handlingar. Vi måste välja vem vi vill vara.

Flummigt? På en helt annan sida (som jag INTE vill länka till) läser jag en hånfull kommentar om hur jättelöjligt det är att hälsa på ett flyktingboende och prata med dem som bor där.

Då får det väl vara det, jättelöjligt att dra sitt lilla strå till stacken för att förbättra integrationen. Men bättre än det hånfulla hatet. Tycker jag.

Lena Anderssons Söndagsintervju handlar inte om attentatet, för söndagsinterjuerna sänds faktiskt på torsdagar(!). Men tankesätt och kärlek pratar hon om.

Hon kommer från ”övre arbetarklass” och minns att när man pratade om livet och samhället avslutade hennes farmor med ett: “Ja, jag förståret inte.” Men själv tänkte hon att det måste ju vara meningen att vi som lever i det här samhället ska kunna förstå. Jag får försöka, och kan jag inte får jag väl fråga nån.

Intervjun handlar om hennes böcker och därmed en annan sorts kärlek, den “stora”, den känsla som hon med ett filmcitat från Shadowlands beskriver som: “Nu är jag där jag ska vara”.

Fast när jag lyssnar handlar det även där om att våga vara öppen, inte leva med garden uppe.

Man gör sig sårbar. Insatsen är hög (ett krossat hjärta), men då får man ta det då. Det blir inte mindre smärtsamt för att man levde lite på halvfart tidigare och skyddade sig, för då blir det ju distans. Och följderna av distansen kan bli uppbrott och otrohet…

Jag har funderat över vilka människor jag känner gemenskap med, och inser att det är de reflekterande. Det betyder inte alls att man ständigt har djupa, intellektuella samtal. Gärna flams och flabb för min del! Men reflekterandet ska finnas där. Också.

Motsatsen till just “den enkla retorikens enfald” – längtan efter enkla svar på svåra frågor. För de finns inte. Såvitt jag kan se.