Numera är vi båda tillräckligt att gamla att ingå i en “riskgrupp” och alltså få gratis vaccination mot influensa. Själv var jag ”vaccinationsoskuld” när det gäller influensa.  Men jag har ju märkt att det blivit segare att komma igen efter magsjuka och förkylningar och inser motvilligt att det antagligen är åldern. 😦

För att undvika trängsel väntade vi till andra vaccinationsveckan, men sen gick vi ner till vår vårdcentral. KNÖKfullt med gamla människor stående i korridorerna – och en och annan förskrämd(?) tidsbokad patient. Sen alla stolar blivit upptagna fick bara de med egen rollator eller rullstol möjlighet att sitta. Dit hörde inte vi. Funderade på att försöka om några veckor igen, men det vore förstås trist om man blev smittad under tiden.

Så vi tog varsin kölapp och gick på en promenad.

Under promenaden grunnade vi lite på hur dessa skröpliga åldringar skulle orka STÅ i korridoren timmavis. Eller var det meningen att de inte skulle orka? Är detta vad som kallas det naturliga urvalet: Vilka är det över huvud taget meningsfullt/lönsamt att vaccinera? Sånt gäller ju för vissa operationer har jag hört.

Längre neråt den vanligtvis tomma bussgatan såg vi en lång rad med parkerade taxi- och färdtjänstbilar.   Var det deras?  (De stod utanför Fonus. Faktiskt!)

När vi kom tillbaks återstod “bara” 25 nummer. Efter en stund fick vi till och med sitta, avsides nere i korridoren, men ändå. Jag hade inget att läsa, så jag såg mig omkring, började tycka att varje vaccination tog VÄLDIGT lång tid. Hade nog mera föreställt mig en rad med upprullade ärmar och så bara stick-stick-stick. Men det kanske var i plugget, där jag senast gjort ”massvaccinering” ?

Efter ytterligare en stund började jag fundera över om de överhuvudtaget kom ut igen. Ibland hämtades någon ny, men MYCKET FÅ verkade lämna byggnaden. Vi satt ju vid utgången, så vi vet… Vart tog de vägen?

När vår tur närmade sig var min mans kölapp plötsligt försvunnen. Ena sekunden höll han den i handen, nästa var den borta. Vi letade i alla fickor, på golvet, bordet… Ingenting. Hade den försvunnit till samma ställe som pensionärerna?

Till slut kom en förstående sköterska och lät oss båda komma in på min kölapp, gick igenom våra personuppgifter och erbjöd oss att vaccinera oss både mot influensa och bakteriell lunginflammation. Särskilt bra om man umgås med barnbarn, som hon sa. Allt för samma pris, dvs gratis. 🙂 Styrkt av hennes vänlighet vågade jag fråga efter de försvunna pensionärerna. Det FINNS faktiskt en utgång till, sa hon, fast den inte brukar användas. (De kanske fick ta en genväg efter sin utmattande väntan?)

Jag har aldrig sett den på alla år, men föredrar att tro henne, vill ju gärna leva i en trygg värld.

Så gick vi därifrån nöjda och belåtna, med en vaccination i varje arm. Och såg att där de parkerande (färdtjänst)bilarna stod fanns faktiskt ytterligare en vårdcentral, med vaccinationsskylt utanför. (Fast den låg alldeles intill Fonus, det gjorde den.)

Vart den försvunna kölappen tagit vägen vet vi fortfarande inte. Men vi fortsätter att vara nöjda och trygga med vår vårdcentral, tills motsatsen bevisats.

Precis som jag gör med människor.