Jag har ju varken ambition eller förutsättningar för att debattera – glömmer konsekvent alla hårda fakta, är principiellt tveksam mot statistik. Och blir pinsamt tvärilsk så fort jag tycker nån säger nåt dumt. 😕 Men jag tycker det är intressant att få ta del av andras tankar, och har insett exempelvis hur könsrollstänkandet genomsyrar tillvaron utan att jag ens reflekterat över det. Nyttigt.

De aggressiva, tvärsäkra debattörerna stöts jag dock bort av. Och tycker helt enkelt  – möjligen mesigt – att INGEN ska tvingas in i en form som inte är ens egen på grund av exempelvis sitt kön. Det gäller inte bara kvinnor. Jag ser män som far illa av att tro att de måste vara starka och tysta problemlösare, som aldrig gråter eller pratar känslor, utan bara AGERAR. Särskilt hårt måste det kännas när deras ansträngningar inte uppskattas av deras kvinnor.

Ändå är det “vita” CIS-män (se definition nedan) som alltid dragit det längsta strået. Fast – om deras privilegier är så självklara för dem att de inte ens förmår försöka få syn på dem visar ju redan det att de faktiskt ÄR deformerade av sin könsroll.

Frågan är: Lider man av att vara skadad om man inte märker det? Indirekt måste det väl orsaka viss förvirring, exempelvis när kvinnor inte håller med om det (för dem) helt självklara. Och förvirring tycker åtminstone jag är något av det plågsammaste som finns. Fast det går förstås att avfärda som kvinnors (av män) välkända knepighet…

Så här vrider och vänder jag och ser andra nyanser och möjligheter. Bara på kul. 🙂

I kölvattnet efter övergreppen i Köln läser jag om unga kvinnor som inser att de tagit för givet att man exempelvis blir tafsad på vid konsertbesök, eller uppträngd mot skåpen i skolan. För att inte tala om vilka risker man tar på krogen.

Själv har jag levt ett skyddat liv, men minns exempelvis Gröna Lund i början av 60-talet, mitt på eftermiddan. Min kompis och jag, i 14-årsåldern, blyga och spinkiga, ordentligt klädda flickor, blev omringade av 4-5 killar, som höll fast oss och började dra i våra kläder. Det höll nog inte på så länge och jag tror inte vi hann bli riktigt rädda. Det starkaste minnet är hur barnfamiljerna gick förbi och tittade förebrående på “oss”, dvs vi och killarna. Som om vi alla var “bråkiga”. Papporna såg särskilt ogillande ut, som jag minns det, möjligen därför att det var dem jag förväntade mig hjälp ifrån.

Häromdan frågade jag en 40-åring som då mindes att det var vanligt att man blev tafsad på i plugget och att killarna tryckte upp en mot skåpet. ”Tänk, det här har jag förträngt! Det var bara så det var.” Såna är killar, sa även läraren. Hon talade aldrig om det hemma.

Allt detta hände skötsamma ungdomar i trygga, ”helsvenska” miljöer. 40-åringen gick i en välfungerande klass (det var inte klasskompisarna som bar sig illa åt) i en bra skola i ett välbärgat område.

Så att företeelsen inte är ny kan nog de flesta kvinnor intyga. Däremot har tydligen antalet anmälningar ökat. Det kan ha flera orsaker. Alldeles utan facit funderar jag kring vilka de kan vara.

En orsak är – förhoppningsvis – att flera anmäler. Exempelvis “våldtäkt inom äktenskapet” existerade inte förr, där gällde självklart de äktenskapliga rättigheterna – och skyldigheterna.

Om man undantar tydliga våldtäkter återstår många svåra gränsdragningar: Var det där ett tydligt “nej”? På vilket sätt är det OK att skoja? Vad är tillåtet i en flirt? Vad kan ingå i spelet mellan könen?

Jag vet inte hur det är nuförtiden, men på 60-talet när jag var ute och dansade förväntades killarna ta initiativet. De skulle inte bara bjuda upp, utan blev de intresserade förväntades de försöka sig på närmare kontakt. Jag minns att jag funderade över en kille som inte gjorde det: “Vem är det fel på – honom eller mig?” (Som framgår var jag mycket ung och ännu mera barnslig.) Men de förväntades också sluta när flickan sa nej (vilket hon på den tiden förväntades göra.) Många förväntningar blev det.

Den här typen av spel var inte lätt att lära sig – en del lyckades aldrig, minns jag. 😦 Så jag har inte svårt att föreställa mig att det måste vara ännu svårare för dem som kommer från en annan kultur. När vi läste om hur ensamkommande unga män bodde tillsammans utan vuxna associerade min man spontant till lumpen, där jargongen när det snackades kvinnor INTE var upplyftande.

Jag läser en krönika om detta: “Nu krävs det noll rädsla för kulturkrockar”. Intressant, tycker jag, särskilt eftersom skribenten bott i både Afghanistan och Palestina, och nu bor i Turkiet. Sammanfattar en del av hennes tankar.

Apropå felaktiga uppfattningar om avlägsna länder minns hon en vän från Palestina på väg till England, som ville ha råd: “Vad ska jag göra när brittiska kvinnorna antastar mig? Måste jag ha sex med dem eller kan jag säga nej? Kommer de typ våldta mig?”

Ensamkommande flyktingungdomar har dessutom alldeles för tidigt tvingats lämna sin familj och en normal uppfostran. På egen hand försöker de sätta sina egna gränser, vilket inte är lätt om man kommer från ett land där man kanske riskerar att stenas till döds om man ens tittar på grannflickan.

Om de senaste uppgifterna stämmer verkar det som om en del inte klarar det på egen hand. Då måste vi tydligt förklara vad som gäller i Sverige: “Du blir inte stenad, men straffad enligt svensk lag.” Och krönikören har ett förslag: “Ta hjälp från alla de män som kommit som flyktingar och lärt sig Sveriges grundläggande regler, varav en är: “Män och kvinnor är jämställda och ingen kvinna ska utsättas för någon form av sexuellt trakasseri.” Deras ord kommer väga tungt. Som en fader som uppfostrar en son.”

Det vore ju onekligen enklare om alla övergrepp kunde förklaras av kulturkrockar. Eller gjordes av rödhåriga, enbenta eller vindögda. En lätt identifierbar grupp som man kunde sätta in åtgärder mot. Och vilken skön känsla att aldrig nånsin behöva rannsaka närstående, eller rentav – sig själv!  😱 Kan mitt tankesätt och mina reaktioner eller icke-reaktioner möjligen uppmuntra en inställning som gör övergreppen möjliga?

För livet är inte särskilt enkelt. Det var inte bättre på den tiden vi trodde att det inte fanns pedofiler, utom i form av bokstavligen fula, och därmed lättidentifierade, gubbar som hukade i buskarna kring lekplatsen. Det var nämligen aldrig sant. Det var vi alla som blundade för en jobbig tanke. Och lämnade de utsatt barnen i sticket.

Det finns inga enkla genvägar. Att ändra allmänna inställningar är knepigt och tidskrävande. När barnaga förbjöds var många skeptiska: “Hur ska det beivras vad människor gör i sitt hem?” Nu ingår det i det allmänna medvetandet att det inte är OK att aga sina barn.

Det gäller att granska och ifrågasätta, även sig själv. Det börjar med att vi lär de små barnen att de självklart bestämmer över sina egna kroppar – exempelvis om de vill pussas eller kramas och med vem. Och att de ska säga ifrån om det känns fel, prata med en vuxen de har förtroende för. Den inställningen behöver de ha med sig i livet, på nätet och krogen.

Alltså: Upp i ljuset med alla övergrepp. Ingen vinner på mörkande. Även om jag kan förstå viss tveksamhet, när jag ser vad som nu bubblar upp. En del kvinnor reagerar mot vilka som plötsligt skyndar till deras hjälp, nu när man med “god” vilja kan få det till att det nog bara handlar om “främlingar”. Egentligen.

I en skämtteckning säger riddaren på den vita hästen: “Ingen svart man ska kränka dig, din bitch! Det ska jag göra själv.”

——
CIS-person: någon vars kropp, juridiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop enligt normen.