När jag läser och skriver om “luftrörsskandalen” på Karolinska minns jag mina 30 år i och nära forskarvärlden – inte som forskare, och inte på KI, men ändå. Jag trivdes så bra att jag blev kvar ett år efter pensioneringen – och körde “ända in i kaklet” som min chef sa. 🙂

Varför kändes det som om jag kommit hem när jag hamnade på det jobbet? En av de första dagarna strulade kopiatorn. När jag står där och river mig i håret ser jag en hand som sträcker sig förbi mig, öppnar luckan och plockar ur papperskvaddet. Handen tillhörde en sedermera ganska välkänd tekn dr. En sån självklar hjälp hade jag aldrig kunnat räkna med på mitt tidigare jobb. Från den stunden var jag fast!

För jag kände att jag passade in i den miljön: engagemanget, kreativiteten, entusiasmen – och frånvaron av skitsnack, gnällande, maskande och fuskande. De (och jag!) behövde inte vara på nåt särskilt sätt, var och en hade sin kompetens och skötte självklart sitt jobb, på eget ansvar. Det var inte några som skötte verksamhet och några som servade dem, utan alla hjälptes åt.

Visst uppstod det strul – det var inga  strömlinjeformade personer – och man fick bryta arm ibland för att få in material till det som inte ingick i det direkta forskningsarbetet. Den lättillgängliga presentation som behövdes för att få in pengar till verksamheten stred mot forskarnas krav på exakthet och fullständighet. Den journalistiska texten, som ska väcka intresse redan i ingressen och kunna “kapas nerifrån”, krockar hårt med forskningsrapportens omsorgsfulla redogörelse för i tur och ordning bakgrund, metoder, resultat, källor.

Någon sa att om man frågade en forskare vad klockan var kunde det ta tid att få svar:  “Njaa, det beror lite på”…) Försök få in det i en broschyr, den som kan. De olika önskemålen stöttes och blöttes mot varann. Precis som det ska vara. Tycker jag. För jag älskade de jobbiga jävlarna. 🙂 (Utom korta stunder…) Eftersom de gjorde så just för att de var så noggranna och grundliga… Och för att forskningen var deras baby.

Som man sammanfattade det i Vetenskapsradion: Forskning är en förtroendebransch, det finns få sätt att löpande kontrollera om nån ljuger  – eller slarvar. Svenska  universitet beskrivs ibland som forskarhotell, där varje forskningsledare sköter sig själv.

Hur ska man i den miljön kunna värja sig mot forskningsfusk? Det kan ju börja med att man tolkar en del resultat lite väl optimistiskt. Och sen rullar det på – fartblindhet inträder. Hur lätt är det att ifrågasätta kollegans eller chefens positiva resultat, särskilt i en verksamhet där man själv är djupt engagerad? Även om man inte räknar in konflikträdsla och karriäröverväganden.

Lägg därtill en “Macchiarini”: karismatisk, briljant  stjärnförsäljarekirurg som helt enkelt blåljuger. Alltså just det som “man inte gör” i forskarmiljö. Och ljuger på ett så övertygande sätt att han faktiskt verkar tro på det själv – liksom alla andra, inklusive de högst ansvariga. I en forskarblogg hittar jag ett intressant resonemang kring detta:

“Jag tycker det framgår klart av programmen Experimenten att Macchiarini själv genuint trodde på sin metod… Jag tror att det inte var något fel på hans avsikter initialt. Det är de successiva glidningarna och vägvalen som leder till katastrof under processens gång…. Han vill gott, men orsakar ont.”

Den forskande bloggaren skriver också att i naturvetenskaplig forskning avslöjas fusk eller slarv vanligen genom att andra forskare, konkurrenter, försöker upprepa experimenten.
Går inte det, är det något fel med den ursprungliga rapporten. Och den faller i glömska. Tyvärr funkar ju inte den kontrollen när det gäller människoliv…

Allt det här gör ju visselblåsarnas insats ännu mer imponerande. En av dem beskriver lyckoruset i att tillsammans med en världsberömd pionjär få skriva historia, och hur svårt det var att småningom tvingas inse fakta. Inte blev det lättare av att de tillnyktrande motarbetades av arbetsgivaren och hotades med polisanmälan.

En verksamhet som bygger på engagerade människor som – oombedda – tittar in på jobbet på julnatten för att kolla att allt är bra, den måste nog bygga på förtroende. Inte var det pengar som lockade “mina” forskare i alla fall.

Det tokiga ligger väl i att högskolan i Sverige kollar sig själv. På KI beslutar rektor ensam om det är forskningsfusk och till skillnad mot domstolsbeslut går hans beslut inte att överklaga! Rektor kan rådgöra med Centrala Etikprövningsnämnden eller Karolinskas eget etikråd, men bara om han vill och han behöver inte bry sig om deras råd. I KIs etikråd hittar jag dessutom en medförfattare till Macchiarinis fuskmisstänkta artikel. Som medlem i etikrådet beskriver han i KI-bladet 2011 den knepigaste formen av forskningsfusk: ”wishful thinking” –  att nästan omedvetet pressa resultaten åt ett visst håll. ”Om det glider över i rena besattheten öppnar sig risken för ett medvetet manipulerande av data.” Jag tycker det låter bekant på nåt vis. Men han avvisar upprört tanken att den artikel han sjäv är medförfattare till skulle innehålla forskningsfusk.

Nä, det är nog ingen bra modell att utreda  sig själv. Eftersom även forskare är människor – till och med rektorer, faktiskt!

I exempelvis Danmark är det en oberoende expertpanel som utreder. Därför gick det lättare att avslöja den ljugande hjärnforskaren, även om det tog tid. Fast där fanns förstås inga dödsoffer.