Jag läser en intervju med min mamma från 1984. Och känner så väl igen henne. 

Mamma föddes i Norrbotten i början av 20-talet, “under krisåren” som hon säger i intervjun. Hon var äldsta dottern i det som småningom blev en niobarnsfamilj. Och bar från barndomen med sig känslan av att inte vara värd nånting. De rika böndernas barn fick bra betyg, själv blev hon inte godkänd i läsning förrän i tredje klass. Hon som älskat att läsa i hela sitt liv och fört det vidare till mig.

Jag minns hur roligt det var när vi cyklade till biblioteket – för böcker var ju dyrt! I intervjun ser jag att hon gillade att läsa oplanerat, precis som jag: Lyxen i att knalla runt och greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta.

Jag kan också känna igen mig när hon i intervjun beskriver sig som en “sökare”, som länge har försökt finna orsaker till att det blev som det blev. Hennes blogg hade jag gärna läst. 🙂

Fattighjälp ville niobarnsfamiljen inte ha, trots att det kunde saknas varma skor när snön kom. Den inställningen bar barnen med sig ut i livet. När mammas två bröder åkt till Stockholm i tonåren delade de ett inackorderingsrum, men även det blev dyrt när den ene blev arbetslös. Storebror jobbade extra och instruerade den arbetslöse att tillbringa dagarna i sängen, så att han inte behövde äta så mycket. För de skulle klara sig själva, de därhemma fick inget veta. De åkte inte hem förrän de lyckats spara ihop 50 kronor att ge till föräldrarna. Det var mycket pengar.

När familjen bodde i ett rum och kök i kommunalhuset, mot att morfar jobbade som vaktmästare och mormor skötte lokalerna, kände mamma sitt ansvar att hjälpa till. Jag minns att hon berättade hur hon oroligt tittade ut genom fönstret för att se om svartkostymerade sammanträdesgubbar var på väg genom grinden – och i så fall rusa in för att kolla att rummen var iordning. Utifall att mormor hade missat något möte.

För mamma var inte bara äldsta dottern, hon var också “den snälla”. Mormors nionde och sista barn var det enda  som föddes på sjukhuset. När hon kom hem därifrån var hon inte frisk, och min 15-åriga mamma fick ta hand om bebisen nästan som sin egen. Därför hade hon alltid särskilt starka känslor för sin yngste bror.

“Den snälla” fortsatte att hjälpa till  hela livet. Som barn blev hon retad för att hon ständigt hade småsyskon i hälarna, som hon kände ansvar för. Jag minns hur hon sa: “Jag har tagit hand om barn sen jag var tre år.” Hon mindes oron för en lillasyster som inte kunde säga “r” när hon skulle börja skolan. Mamma tränade henne intensivt. Som ett barnbarn senare sammanfattade: “Mormor tar hand om alla utom sig själv.”

Men allt var inte mörkt: Det var en fantastisk sammanhållning bland de många syskonen, de lekte bland annat på kyrkogården(!) och valde ut  gravstenar som de kallade ”fästmän” och fästmör”. Lillasystern hade en där det det stod ”Sov sött lille Stig”. Och mamma har alltid tyckt om barn. Hon säger i intervjun: “Kanske för att jag själv var ett känsligt barn har jag alltid förstått hur barn känner sig.” Det kan jag intyga, finare dagmamma hade jag inte kunnat ha för mina barn.

Efter skolan fick mamma ett fint jobb som “ensamjungfru” hos landsfiskalen. Men det blev för isolerat att vara sällskapsfröken åt frun, hon trivdes bättre på nästa jobb, som barnflicka hos kyrkoherden. Det gjorde hon så bra att kyrkoherden hjälpte henne till utbildning som barnsköterska (som jag skrivit om i “Forna tiders tjänarinnor”).

Ironiskt nog krockade dåtidens undervisning i barnkunskap just med hennes starka känsla för barn. Hon tyckte inte att man intresserade sig för barnens behov, utan “de skulle vara som de vuxna ville att de skulle vara”. Spädbarnen skulle vara som klockor: Sova tyst, vakna var fjärde timme för att få mat och rena blöjor, somna om, osv. (Nog måste många barnsköterskor ha funderat på varför just deras barn var så “fel” redan från födseln…?) När jag fick barn läste jag hennes lärobok. Grundtanken verkade vara: “Det gäller att dressera barnen tidigt, så att de inte får övertaget i det pågående kriget mellan barn och vuxna.”

Min mamma visste genast: “Så ska inte jag göra!”. Det gjorde hon inte heller. Varken i jobbet som barnsköterska eller med egna barn, barnbarn, syskonbarn, fosterbarn och dagbarn.

När jag läser intervjuns slutcitat blir jag vemodig. Mamma led i många år av ångest och depression och jag har alltid varit övertygad om att det skulle ha gjort stor skillnad för henne om hon vid sidan av familjen haft ett “eget liv”, med yrkesarbete och vänner. Hon hade ju inte slutat på sitt älskade kontorsjobb när hon gifte sig, utan först när hon fått barn. Trots att somliga upprördes över att en kvinna jobbade trots att hon var GIFT…

Viktigast för mamma var alltid barnens trygghet – det gällde både hennes egna och andras. Jag minns att vi hade dagbarn och att syskonbarn bodde hos oss vid familjekriser. Speciellt minns jag förstås min “fosterbror”, vars mamma kommit med de vita bussarna från krigets koncentrationsläger. Det var nog meningen att han skulle vara dagbarn, men han bodde hos oss i flera år. När han satt i sängen och dunkade huvudet i väggen, eller  bet både sig själv och andra, vaggade mamma honom i famnen tills han blev lugn. (Det hade hon definitivt inte lärt sig i utbildningen…) Småningom mådde han bättre.

Intervjun avslutas  med mammas ord: “Min dotter brukar säga att om man så satte mig att rensa i latrinerna så skulle jag säga att det var roligt att jobba, Och helt fel har hon nog inte. Jag trivs om jag gör nytta och jag känner att jag gör jobbet bra. Jag är en förnöjsam människa.”

Och vad påminner det mig om – om inte intervjun med mormor:

Handlar det om en nedärvd förnöjsamhet? För när min man frågar: “Vem tänker så nuförtiden?” inser jag att svaret är: “Jag”. 🙂

Jag sitter här i mitt lilla hörn efter ett helt vanligt liv. Och är tacksam för att jag får det här tillfället att lära känna mig själv, hitta tillbaks till skrivlusten, träffa och byta tankar med barn, barnbarn och vänner, krama maken. Göra och vara precis som jag vill.