Det kanske bara är jag, men jag ser allt fler exempel på att människor tycker till (och förväntas tycka till) om saker de inte har en aning om – och alltså skulle kunna slippa bry sig om. Det tycker jag verkar lite, ja, jobbigt.

Mitt intryck kan förstås också bero på att det här blir tydligare när “alla” hela tiden kan se vad “alla” tycker om “alla”. Eftersom snacket går på nätet istället för i fikarummet.

Jag minns lättnaden när jag märkte att jag vågade litade till mig själv: “Vad känns rätt för mig?” Antog att det hade med min stigande ålder att göra – kanske t o m mognad…? 😉 Men även i mera mogen ålder verkar en del fortsätta att ställa den eviga frågan: ”Vad tycker ni?” Speciellt konstigt tycker jag att det blir när det gäller relationer.

För min erfarenhet är att människors relationer är unika och ständigt förändras eftersom vi samspelar och påverkar varann. Därför ser relationer väldigt olika ut inifrån och utifrån. Åtminstone de jag har sett – från båda hållen.

OBS: Det här handlar INTE om relationer där någon farit så illa att man inte kan inse att det som händer är oacceptabelt. Då är det jämförbart med utsatta barns situation: Det  behövs hjälp från någon med perspektiv.

Men annars.

Jag minns en tonårsförälskelse, där det småningom blev tydligt att vi INTE tog fram det bästa hos varann. Alls. En gång låg jag på golvet och skrek hysteriskt. Jag minns inte vad det gällde, men jag minns min egen förvåning: “Visserligen kan jag ha starka känslor och kort stubin, men det här är ju löjligt”, tänkte jag själv. Och när JAG inte fattade vad jag höll på med – hur skulle då den stackars killen kunna? Den jag var i den relationen skulle jag inte vilja  ha, om jag säger så.

Mitt allvarligaste exempel är en relation som inte var min, men där jag hade god inblick. Utifrån var omgivningen överens om att detta var “ett jättegulligt par”, där A nog kunde vara jobbig, men B var så oerhört varm och snäll att det fungerade i alla fall. Inifrån var B en manipulativ och känslokall person, vilket A tog stor skada av – därav “jobbigheten”. Omgivningens uppfattning gjorde inte problemet mindre, för där hade nog hjälp behövts av någon med perspektiv. Det är inte bara negativt med skilsmässor, kan jag säga… 😦

Frågespalter kommenteras av personer som inte kan veta ett skvatt om själva frågan. Därför går deras åsikter vitt isär, men de är alla lika tvärsäkra. Vilket stämmer med min övertygelse: Ju mindre man vet om något, desto lättare är det att vara tvärsäker. 😉

Fast jag inte är varken på Facebook eller Instagram får jag av tidningarna veta att (wannabe)kändisar hojtar om varann: “Kolla, vad tycker ni om det här beteendet?”. Och ibland tvingas be varann om ursäkt, osv osv. Många ord blir det om – ingenting. Varför läser så många det? Till och med jag ibland… *skämskudde*.

Och så har vi dem som ber om råd, fast det betyder “Visst har jag rätt!” (utan frågetecken!) Jag menar alltså inte dem som reflekterar och byter tankar kring sina problem för att få perspektiv, och sen gör en sammanvägning och fattar sitt beslut. Så gör jag själv, och jag är ju en klok mänska. Väl?

Nä, jag menar varianter på “Nog tycker man väl ändå att han/hon borde inse att…” Man vet alltså precis hur man känner och vad man ska göra. Men först måste (alla?) andra hålla med, instämma och bekräfta. Det verkar gå åt en massa energi att försöka övertyga några som inte rimligen kan ha en aning om hur det verkligen är. Åtminstone inte inifrån. Låter jobbigt.

Är det nåt nytt? Eller har det alltid varit så? I tonåren minns jag att om nån tyckte ens kille hade fula byxor, så var förhållandet i farozonen… Men som vuxen?

Jag har ett tips: Om man känner i magen att något i en relation är fel kan man utgå från att det stämmer. Att bygga egna beslut enbart på andras åsikter är i bästa fall knepigt – ju fler man lyssnar på, desto fler olika åsikter får man ju höra. I värsta fall tappar man bort det man innerst inne vet är rätt – och kan hamna riktigt i skiten.

Fast ibland kan (till och med 😉 ) jag  behöva lite hjälp på traven. Jag hade en barndomsväninna som jag fortsatte att träffa då och då även som vuxen. Varje gång vi sågs kom hon med minst en spydig kommentar om mig och mina livsval – så obetydlig att det kändes futtigt att ta upp det, men ändå så pass att det stack till, varje gång.

När vi båda gift oss träffades vi ibland alla fyra. Tills min man en gång försiktigt frågade: “Är det viktigt för dig att träffa dem?” När jag tänkte efter vad i samvaron som uppvägde pikarna kom jag på: Ingenting. Det var bara slentrian.