En kolumnist i Aftonbladet skriver att polisen nu lär ha flera kommunikatörer än narkotikapoliser och dessutom ett ramavtal med en PR-byrå för 35 miljoner kronor och fortsätter: “kort sagt mer babbel. Samhällsnyttan begriper jag inte, och inte vad en kommunikatör är egentligen.”

Jag borde ju veta vad det är, för jag var i många år medlem i “Sveriges Informationsförening”, numera “Sveriges Kommunikatörer”. Fast jag kallade mig nog  informatör, trots att min man ibland retade mig för (polis)spion. 😉 Och såg som min uppgift att helt enkelt sprida information, främst på webben. Bland annat länkade jag till alla artiklar som skrevs om oss, och vidare för mera information på vår sida. En gång tyckte VD att jag inte skulle länka till ifrågasättande artiklar. Själv tycker jag fortfarande det varit smartare att bemöta kritiken.

Så jag har aldrig jobbat med den “mediehantering” jag nu ser exempel på: Det reflexmässiga “Jag kan inte uttala mig om det enskilda fallet” – även när de inblandade gett skriftligt tillstånd till just detta. Eller papegojsnacket, där man upprepar samma utantillsvar gång på gång på gång. Kommer ni ihåg när dåvarande migrationsminister Tobias Billström påstods ha uttalat sig nedlåtande om irakiska flyktingar? Nedan upprepar han det långa icke-svaret 16 gånger (! jag har räknat):

I “Uppdrag granskning” såg vi en annan komisk variant.  Reportern inser att en ifrågasatt kommun anlitat mediekonsult när intervjuoffret vägrar att svara direkt på frågor och ta emot – eller ens titta på – reportens papper. Dessutom har informationschefen bestämt att intervjun måste göras stående utomhus mellan tågspåret och vägen. Med resultat att man ideligen blir överröstad av passerande tåg och bilar.

Där förstår jag inte ens teoretiskt hur det är tänkt. Det blir ju så uppenbart att man har nåt att dölja. Reportern hade till och med kunnat be tittarna om ursäkt för att det blir svårt att höra vad som sägs ”när vi måste göra intervjun så nära tåget.”…

Men jag är/var ju bara en enkel informatör, så vad vet väl jag?

Min barndomsväninna var en mycket engagerad lärare, så bra på att ta hand om barn att alltflera av skolans “problembarn” hamnade i hennes klass. Småningom blev hon rektor och skulle vara med i ett debattprogram. Hon var en orädd och rakryggad person, så jag blev förvånad när hon sa att hon egentligen inte ville vara med. Men hennes chef tyckte att de skulle ställa upp – tillsammans.

Efteråt sa hon: “Såg du gubben som satt bredvid mig, moltyst? Nä, jag förstår om du inte la märke till honom. Den anonyme var min chef…” Och så berättade hon om hur hon alldeles ensam fått tampas med frågorna. Eftersom hon inte fått tillåtelse att berätta detaljer var hon tvingad att använda det förhatliga: “Jag kan inte uttala mig i det enskilda ärendet.” De svar hon kunde ge klipptes bort/ihop för att stämma med programmets vinkling. Det kanske inte var så konstigt att denna tuffa kvinna efter det kunde vakna av att hon grät. Hon hade möjligen kunnat bli hjälpt av en kommunikatör.

För det är inte riktigt så enkelt att man bara ska ”säga som det är”. Det finns exempelvis sekretessbelagda uppgifter. Och den som inte fått tillstånd av berörda att prata om det enskilda fallet får faktiskt inte göra det. (Att det sen missbrukas är en annan sak.) Om fel begåtts av någon tidigare anställd som gått bananas kan inte chefen lämna ut den personen genom att berätta det. Och så vidare.

Nils Hansson, ansvarig utgivare för “Uppdrag Granskning”, definierar uppdraget:

“En egen granskning för att publicera uppgifter av stort allmänintresse som annars inte skulle komma fram. Ofta handlar det om uppgifter som någon har ett intresse av att allmänheten inte ska få kännedom om.”

En granskande journalist ska alltså inte föra ett trevligt samtal och sen referera det. (Sånt  heter reklam. 😉 ) Om Bosse Lindquist i sin fantastiska dokumentär om Macchiarini bara hade pratat om sånt de intervjuade ville hade ingen skandal avslöjats. Och fler patientliv riskerats.

Att bli granskad av media är därför alltid en stressande situation, även för den som inte är ute efter att dölja något. Om man är tveksam kan det vara bättre att be att få kolla fakta och återkomma. Och sen GÖRA det! För som ansvarig ska man vara tilllgänglig för mediernas frågor, inte försöka dölja något, stå för om man gjort fel och redovisa konkreta åtgärder för att komma till rätta med brister och misstag. Eftersom man vet att materialet kommer att klippas ihop kan man träna på att uttrycka sig tydligt och koncist, för att få med så mycket som möjligt av det man vill säga.

Fast Nordeas presschef måste väl vara proffs? Ändå säger han, apropå den stora ”Panamaskandalen” om hur banken hjälpt rika kunder att slippa betala skatt: ”Vår ambition är att aldrig begå något brottsligt”.  “MEH! Det skulle väl bara fattas att en bank inte ens har AMBITIONEN att inte begå brott!” tänker jag, möjligen elakt.

Jag fortsätter att läsa Aftonbladets kolumnist, hon som var trött på kommunikatörer. Hon har under sju år arbetat med en granskning av kvinnomord och beskriver att det efter polisens omorganisation är “som att ropa ner i ett svart hål” när hon som journalist begär ut uppgifter. Den nya polisen – med alla sina kommunikatörer – har blivit sluten, gåtfull. Och därmed farlig för demokratin. Hon avslutar:

“Läget är nu att granskningen av kvinnomord lovordas av samtliga politiska partier, men att jag förhindras fortsätta att göra den. Det måste ansvarigt statsråd Anders Ygeman få veta.

Jag har skrivit till hans kommunikatör. “